– Tre gårdar. Ja, nu kan du ana det liv jag har levt, säger hon apropå fotografierna på Lagerlunda, Tolefors och Grensholm som hänger på väggarna hemma i Linköping.

Det är stora egendomar. Lagerlunda brukar allmänt kallas för herrgård och Grensholm för slott.

Elisabeth växte inte upp i en sådan miljö. Pappan var officer och hade en ganska beskedlig lön. Men trots att familjen flyttade runt en del i Sverige på grund av pappans arbete minns hon sin barndom som trygg och harmonisk.

Artikelbild

| 1993 flyttade familjen till Grensholm där Elisabeth fortsatte sin måltidsservice.

– När jag gick i första ring bodde vi i Strängnäs och det var där jag träffade Bleckert. På en unghögerdans. Nej, jag var inte politiskt aktiv, det var en dans bara. Även om jag politiskt lutade åt det hållet.

De gifte sig 1964 och flyttade ihop på Sickelsjö gård utanför Arboga där Bleckert arbetade som inspektor medan Elisabeth ”räknade pengar på Handelsbanken” som hon uttrycker det. Men de var unga och obundna och när de fick syn på en annons om billig mark i Guatemala, ja då bestämde de sig för att åka dit och titta.

– Vi var nyfikna och äventyrslystna, förklarar hon.

De passade på att ta en ordentlig omväg när de nu ändå var ute och reste. Först till New York, sedan bussen till Washington DC där de köpte en bil som visade sig dra nästan lika mycket motorolja som bensin men den fick duga. Med en världsatlas uppslagen styrde de mot Florida, svängde västerut och kom så småningom till Mexiko.

Artikelbild

| Elisabeth dricker ormblod i Kina. Det gäller att våga här i livet.

– Jag var 21 och så himla naiv. Aldrig förr hade jag sett folk bo i skjul, säger Elisabeth.

Väl i Guatemala City fick de ställa bilen och flyga sista biten. Det var en flygtur hon aldrig glömmer. Bredvid Bleckert satt en pojke med machete, bredvid Elisabeth satt en kvinna med en levande höna och där framme satt piloten med ena armen utanför fönstret.

Artikelbild

| Även om hon levt ”på solsidan” tycker inte Elisabeth att hon fått något gratis.

Den billiga marken visade sig vara ren djungel. De vände tillbaka mot USA, stannade och jobbade i Kalifornien, drog vidare till Kanada och när de efter fyra månader och 2 500 mil puttrade in i New York igen svepte den skrotfärdiga bilen in Manhattan i oljemättad blå rök.

– Det var fantastiskt att vi gjorde den där resan med tanke på hur bundna vi sedan blev vid den östgötska leran.

Artikelbild

| Elisabeth Lagerfelt bor mitt inne i Linköping men har tillbringat större delen av livet på östgötska storgårdar.

Åren i Östergötland började 1967 med Lagerlunda utanför Linköping, en gård som Bleckerts släkt Lagerfelt har ägt sedan 1600-talet. När de 1971 övertog Tolefors gård en bit därifrån hade de tre små barn.

Själva lantbruket var Elisabeth egentligen aldrig delaktig i rent praktiskt, det skötte Bleckert.

– Nej, jag har aldrig varit så road av maskiner, mer av människor. Men jag hade mitt eget lilla lantbruk med får, höns, ankor och gäss och en hushållsgris. Jag tänkte att om det blir krig och ofärd så måste jag ju veta hur man sköter sånt där. Jag nackade höns men fick hjälp när grisen skulle slaktas. Blodet vispade jag till blodpudding.

Men vid 35 års ålder frågade sig Elisabeth om hon inte borde prova på något annat. Det ledde till att hon sökte till lärarhögskolan, men då skulle hon behöva hjälp hemma med hushållet. Det var då hon anlitade Karin, ett hembiträde som hade annonserat under signaturen ”Ingen lön”.

– Hon var 70 år och tog över fullständigt. ”Vad gör du här” sa hon om jag kom ner till köket för tidigt på morgonen. ”Gå upp och lägg dig igen”. Ingen annan vågade sig dit längre. Men mat lagade hon så att vi gick upp i vikt, och när vi nämnde det satte hon oss på diet. Bleckert och jag var uppe på nätterna och smygåt.

Elisabeth vikarierade som lärare, arbetade som museipedagog och läste kurser på universitetet, historia och litteratur och mycket annat, och gick en guideutbildning. Under flera år guidade hon turister i Linköping men när en italiensk generalska undrade var hon kunde hitta samekläder till sina barnbarn tänkte Elisabeth att hon ville hitta ett sätt att berätta om Sverige i lite mera lugn och ro. Kanske i samband med en måltid?

Och så, 1989, föddes Elisabeths herrgårdsservice. Det handlade framför allt om middagsarrangemang för slutna sällskap, och när familjen köpte Grensholms egendom vid Roxen 1993 fortsatte Elisabeth sin middagsverksamhet där.

– Jag tror att det som uppskattades mest var när jag berättade om huset och gården, som till exempel om spöket som min städhjälp hade sett där. Själv såg jag inget men huset hade ett hörn där folk blev lite oroliga.

Ryktet om Elisabeths måltider spred sig och när den nya Hagdahlsakademien bildades 2002 i Linköping valdes hon in. Akademien ska främja östgötsk mat, konst, konsthantverk och kultur. De träffas några gånger varje år och utser flera priser till förtjänta personer i länet.

När Elisabeth nu sitter hemma på Storgatan och berättar om sitt liv låter det som att hon är rätt nöjd med hur det varit hittills.

– Ja, jag har haft ett jättebra liv. Jag har levt på solsidan men inte fått något gratis. Jag har jobbat hårt och så har jag vågat göra saker. Det handlar nog också om vad man tillåter sig. Jag har tillåtit mig mycket.