För det var i Vimmerby han föddes och gick i Vimarskolan. När det var dags för gymnasium blev det Hultsfred och sista året i Kalmar där han läste teknisk linje/husbyggnation och blev byggnadsingenjör.

Det blev en del sommarjobb på byggen – men brandkåren lockade. Anders fick hjälp av en arbetsförmedlare i Vimmerby. Han fick napp i Kalmar. Där hade en brandman brutit benet vid en idrottstävling och ett vikariat fanns. Dessutom skulle länsbrandchefen i Kalmar komma till Vimmerby samma vecka och Anders kallades in för en anställningsintervju.

– Det gick snabbt. Det här var i mitten av veckan och den sista frågan var: kan du börja på måndag?

I Kalmar arbetade Anders som brand- och ambulansman vid Kalmar brandkår. Som nyanställd fick han oftast tjänstgöra i ambulansen. Ölandsbron var nyöppnad och Anders kunde via ambulansfönstret bekanta sig med Kalmar län. Det blev många trafikolyckor.

– Jag mognade väldigt snabbt när man satt där med en patient i ambulansen. Tack och lov att jag hade arbetskamrater som stöttade mig när det hände något allvarligt.

Nästa stopp för Anders var Solna. Med sin examen som byggnadsingenjör fortbildade han sig till brandingenjör under två år. Via en annons kom han till Linköping 1977.

– Då var brandstationen kvar vid Västra vägen (i dag föreningshuset Fontänen). Jag jobbade några månader där innan den ”nya” brandstationen vid Stångebro stod färdig.

Anders berättar att när han började bodde bara några chefer på Fontänen, men tidigare hade flera ungkarlar (som var brandmän) bott i huset. De som gift sig fick en lägenhet.

– Arbetstiderna var 56 timmar för skiftpersonalen, om jag minns rätt. Där fanns också flera logement där du hade din egen säng. Men atmosfären på Fontänen var unik.

Med sina 40 år som brandman i Linköping har Anders fått vara med om en resa från Fontänen, till inflyttningen i brandstationen vid Stångebro 1977, Lambohov 2006 och Kallerstad 2010. Karriären tog också fart. Anders blev ställföreträdande räddningschef 1989, han var personalchef i cirka 20 år och har senast suttit i ledningsgruppen för Räddningstjänsten Östra Götaland i sex år.

Samgåendet i Räddningstjänsten Östra Götaland har lett till en del protester från brandmännen. I höst kom en rapport som skulle granska arbetsmiljön och orsakerna till den.

– Jag känner inte igen mig i rapporten. Den ger den gamla räddningstjänsten i Linköping skulden. Det är en oförtjänt kritik. Snarare var det en arbetsplats där omtanke och respekt var hedersord.

Men Anders ser också fördelar med Räddningstjänsten Östra Götaland.

– Operativt har vi fått en räddningscentral som är en klar fördel. Vid allvarligare händelser kan de olika räddningsstationerna samarbeta och hjälpa varandra och vi kan samla alla resurserna på ett ställe om det behövs.

Snart börjar Anders berätta om alla de bränder och olyckor som han varit vid. Det börjar med tågolyckan på Tullbron, fortsätter med bränderna på Prästbolsgatan i Berga och branden på studentboendet Flamman, men mest blir det prat om den brand som många Linköpingsbor fortfarande pratar om: biblioteksbranden i september 1996 då Stifts- och landsbiblioteket brann ner.

Anders var räddningsledare vid branden. Den som vill läsa historiska skrifter i biblioteket ska ägna Anders en tanke – han räddade dem.

De historiska böckerna fanns i ett utrymme i bibliotekets källare.

– Jag träffade vid branden en gammal kollega från brandkåren, Lars Qvinth. Han hade utbildat sig till bibliotikarie och visste vad som fanns i källare. Hans råd var: använd inte vatten – då kommer böckerna bli förstörda. Vi lydde hans råd.

I Anders arbete som räddningsledare kommer han ofta i kontakt med chockade människor. Hans råd vid sådana tillfällen:

– Var en medmänniska. Det som hänt kan inte göras ogjort, men du kan trösta dem.

Men olyckor och bränder är inte allt i Anders liv.

Hur träffade du din hustru Anette?

– Vi var några grabbar som skulle fira midsommar vid Djursdala Folkets park. Vi åkte moped dit och skulle tälta. Där träffade jag Anette. Det var 1969. Jösses, det är snart 50 år sedan.

Vid nyår går Anders i pension efter 40 år vid räddningstjänsten. Han har just lämnat tillbaka Rakelterminalen (ett kommunikationssystem) som han använt vid jourer. Arbetet inom räddningstjänsten blir nu historia.

Framtiden?

– Pensionär.

Sen skruvar han på sig.

– Men först ska jag ha ett vikariat på kommunen inom säkerhetsområdet.