I triathlon tävlar man i tre grenar: simning, cykling och löpning. Alla ska göras i en följd utan avbrott och den som är först i mål efter sista grenen vinner. Är det en Ironman-tävling kan det handla om att simma nära fyra kilometer, cykla 18 mil och springa över fyra mil. Utan avbrott.

Lena Söderqvist gjorde sin sista tävling för 13 år sedan men formen har hon kvar. Och engagemanget i triathlonsporten är lika stort i dag, men numera handlar det om att sälja utrustning till andra triathleter och till avancerade motionärer.

Idrottsintresset fick Lena med hemifrån.

Artikelbild

| Kompisar. Lena Söderqvist och Stella, ett och ett halvt år, är numera kamrater på joggingrundorna.

– Pappa Arne Wahlqvist jobbade som brandmästare och var fotbollsspelare i Medevi. Mina föräldrar pressade mig aldrig, men de stöttade mig alltid, säger Lena.

Lena började med simning som sjuåring och höll på med det tills hon var 14. Sedan blev det löpning.

– Jag var ständig fyra, och hade en del problem med skador, säger Lena.

Simtränaren Sven-Arne Selling kom med tipset: ”Du borde pröva triathlon.” Då var Lena 25 år. Storasystern Susanne tränade också, men la av som 15-åring, när annat pockade på.

Artikelbild

| Simmare. Lena Söderqvist och ett stort gäng brukar simma om sommarkvällarna i den del av Strömmen som utvidgas till Hårstorpssjön i närheten av hennes och maken Anders butik på Strandvägen i Motala.

Men Lena fortsatte, samtidigt som hon utbildade sig till undersköterska.

– Men det har jag jobbat väldigt lite som. Däremot jobbade jag i simhallen och fick sedan erbjudande att bli elevassistent, och det var jag i sex år, från 1989.

Artikelbild

| Simmare. Lena Söderqvist och ett stort gäng brukar simma om sommarkvällarna i den del av Strömmen som utvidgas till Hårstorpssjön. Här är en annan kompis, hunden Stella ett och ett halvt år.

Järnviljan man måste ha som idrottare på hög nivå hade Lena nytta av som elevassistent.

– Ska man stödja barn som har svårigheter är det en bra grund. Det är ett tufft jobb.

Mot slutet av 1990-talet satsade Lena Söderqvist på en proffskarriär som triathlet och blev det 1997. Ska man försörja sig på en sådan verksamhet gäller det alltså att i någon mån ha sponsorer, samt att jaga prispengar.

– Jag har tävlat i alla världsdelar. Resan fick man oftast betala själv, men annars blev jag ju inbjuden.

Lena vann Ironman på Lanzarote två år i rad: 1999 och 2000.

Dessförinnan hade hon kommit tvåa på triathlon-VM 1998 och 2001 och fyra 1999, samt vunnit Nordiska Mästerskapen samma år. Bland annat. Sammanlagt har hon tio SM-guld inom triathlonsportens olika distanser; sprint, olympisk distans, medeldistans och långdistans.

– Roligast var Ironman på Lanzarote år 2000, då kom jag i mål på en tid som var 40 minuter bättre än året innan!

Annars har Lena intryck från en mängd exotiska platser i världen. Samma år som segern på Lanzarote tävlade hon i nära hundraprocentig luftfuktighet på Hawaii.

– Det är svårt, en svensk kropp är inte van vid den andningsteknik man måste ha i sådant väder.

År 2003 föddes Lenas och mannen Anders första barn, dottern Karin.

– Då var det dags att lägga av.

Redan 2001 hade Lena och Anders börjat sälja triathlonutrustning hemma, som våtdräkter, under Lenas bolagsnamn som triathlet, LeWa Sport.

– Men det blev trångt i källaren. 2003 kom vi över lokalen på Strandvägen.

Där finns i dag Lenas och Anders butik, full av fruktansvärt dyra cykelhjul, våtdräkter, märkliga cyklar med mera. I källaren jobbar Anders Söderqvist med att bygga och bygga om cyklar, vilka kan ha prislappar som visar från 5 000 till 150 000 kronor. Det är fart på verksamheten.

– Ofta tror man att ’nu ska det väl lugna sig’, men det är alltid någon tävling på gång någonstans och vi har kunder i hela landet eftersom vi är ganska ensamma om att vara specialiserade på triathlon.

Vår och höst tar Lena och Anders semester och då blir det resor till sol och värme, till Rhodos eller Cypern till exempel.

Och motionerandet har ju Lena förstås inte lämnat.

– Jag joggar någon halvmil med Stella, hunden. Jag har ett knä som är rätt slitet. Och på kvällarna, vid sextiden, är vi ett gäng på 30 stycken som simmar här i Strömmen. Och så cyklar jag förstås.

Förutom att den idrottsliga järnviljan kan vara bra att ha om man ska klara det svåra jobbet att lotsa elever med svårigheter genom skolan finns det en annan aspekt som Lena har erfarenhet av.

– I nio år, när jag var mellan 15 och 24 år, var jag anorektiker och det hade kunnat sluta illa. Jag blev inlagd när njurarna slutade fungera. Det som räddade mig var viljan att fortsätta träna. Jag kunde ju inte svälta mig och samtidigt göra bra resultat.

Lena blev helt frisk från anorexian.

Ett bevis på viljestyrka minst lika imponerande som alla triathlonmedaljerna.