Bobil föddes i Midyat i sydöstra Turkiet. På grund av sin etniska tillhörighet – assyrier – tvingades han flytta från landet, och 1975 kom han till Sverige.

– Vi fick inte leva ifred på grund av vår religion. Naturligtvis är det tråkigt när man måste lämna hemmet där man är uppvuxen, men nu är Lambohov mitt hem och jag lovar, jag kommer aldrig att flytta därifrån.

Så fort Bobil kom till Sverige och fick uppehållstillstånd började han att söka jobb. I dag när han blickar tillbaka är yrkeslistan imponerande lång.

Artikelbild

| Trivs. ”Jag har inget emot att ställa upp. Det är roligt att jobba och ledningen vet att de kan lita på mig”, säger Bobil Brahim, vaktmästare på Katedralskolan.

– Mitt första jobb var i batterifabriken Vartas i Hultsfred. Jag var på den värsta avdelningen där vi jobbade hårdast och samtidigt hade de lägsta lönerna. Där stannade jag i ett år tills jag fick jobb på en restaurang i Stockholm.

Jobbet i Stockholm var fysiskt ansträngande och på grund av en överbelastad rygg, och på doktorns ordinationer, tvingades Bobil sluta på restaurangen. I stället började han som konduktör på Saltsjöbaden.

– Jag stannade där i tre år innan jag fick chansen att gå en lokförarutbildning. Sedan körde jag mellan Slussen och Saltsjöbaden.

Att han hamnade i Linköping har han sina syskon att tacka för. Bobil har nio stycken systrar och bröder. De är bosatta runtom i världen, men fem av dem bor i Linköping.

Artikelbild

– Särskilt en av mina bröder ville att vi skulle vara nära varandra, så 1985 slutade jag som lokförare och flyttade till Lambohov för att köpa en pizzeria.

Efter att ha varit ägare eller delägare i tre olika pizzerior runtom i staden – bland annat pizzeria Amalfi – köpte Bobil och en kollega pizzerian Ciao ciao i Ljungsbro.

– Jag jobbade där i tio år innan jag köpte pizzeria Florence på Platens­gatan till mina ungar. I dag, trots att det var över tio år sedan jag slutade, träffar jag fortfarande människor som känner igen mig, som hälsar och ibland ger mig en kram.

På grund av att den äldste sonen utvecklade en mjölallergi tvingades Bobil sälja Florence. Det var först då som Bobil sökte jobbet som vaktmästare på Katedralskolan och fick det.

– Dagen efter att jag fyllde 50 började jag jobba på Katedral, så det datumet glömmer jag aldrig. Jag trivs mycket bra, det är trevlig personal, bra ledning och vi vaktmästare är ett bra team som hjälper varandra. Dessutom tycker jag om att arbeta med ungdomar. Jag tror att jag har något att ge dem som andra kanske inte har. Jag kände direkt att jag hade kommit rätt när jag fick jobbet. Katedralskolan är verkligen stadens diamant.

För tre år sedan blev dock Bobil riktigt sjuk.

– På förmiddagen låg jag i soffan, vilade mig och tittade på tv när jag kände ett väldigt tryck över bröstkorgen. Jag bad min fru om en Alvedon, men när hon tittade på mig sa hon bara ”du är sjuk!”.

Dottern skjutsade Bobil till akuten i tron om att det var ett virus som spökade. Läget var betydligt allvarligare. Kroppspulsådern hade brustit – ett tillstånd som handlar om liv eller död. Tack vare duktiga läkare gick Bobils liv att rädda.

– Jag hade änglavakt. Det finns ett talesätt som säger ”om du ger en brödbit till en fattig, kommer du att få tillbaka”. Jag tror att orsaken till att man överlever något sådant delvis beror på hur man har levt, hur man har varit som människa.

Trots att oddsen var emot honom, lyckades Bobil återhämta sig förvånansvärt snabbt.

– I april det året blev jag sjuk. Det går inte att förklara hur svårt det var. I augusti var jag tillbaka och jobbade halvtid en månad. Sen körde jag 100 procent igen. Jag frågade doktorn om jag kunde leva normalt, om jag kunde dricka alkohol och sånt, eftersom jag inte ville hamna i samma situation igen. Allt gick bra, så förutom lite blodförtunnande medicin är jag helt frisk.

Nu är Bobil en självklarhet på Katedralskolan och han har inget emot att ställa upp och jobba extra. Bara i veckan ska han grilla med eleverna tre gånger. För två veckor sedan var det för personalen han var grillansvarig. Och i eftermiddag ska han följa med några elever på en fritidsaktivitet. Han har tidigare även åkt med elever till Finland som ledare.

– Jag har inget emot att ställa upp. Det är roligt att jobba och ledningen vet att de kan lita på mig.

På frågan hur han känner inför att fylla 60 svarar han med ett skratt:

– Jag har varit med om lika mycket som en 100-åring, men jag känner mig som en 40-åring.