Natalia Sliwa går i nian på Folkungaskolan.
Vi träffas en torsdageftermiddag på Folkungaskolan. Natalia Sliwa har haft NO, engelska och slöjd. En vanlig skoldag.
Hon är förväntansfull. Vilken dag som helst kommer beskedet om hon kommit in på NIU, vilket ska uttydas "nationell godkänd idrottsutbildning", på Fria Läroverken i Linköping. Det skulle innebära att hon när gymnasiet börjar i höst inleder en elitsatsning på innebandy. Tre pass i veckan ägnas åt avancerad teknisk och taktisk träning och det ingår även teoretiska kurser i tränings- och tävlingslära.
Innebandy är redan en viktig ingrediens i livet. Natalia är kapten i sitt lag i Linköpings IBK, och vill satsa ännu hårdare.
Natalia hoppas på "Fria", men behåller samtidigt perspektivet.
– Jag vill ju jättegärna komma in där, och kommer säkert bli ledsen om jag inte gör det. Men samtidigt vet jag att om jag går det här programmet eller inte spelar ingen roll om 100 år.
"Vad jag gör i dag är viktigt nu, men har inte så stor betydelse om 100 år".
Linköpingstjejen bryr sig också om de som det svårast i samhället. I somras var hon med sin konfirmationsgrupp från Åkerbo församling på besök i S:ta Clara kyrka i Stockholm och såg utdelningen av förnödenheter till hemlösa och människor som har det svårt. Väl hemkommen tog hon tillsammans med vänner ett initiativ för att samla in mer av det som behövdes. Det blev hela 60 flyttkartonger med mat, kläder och annat, och i november reste de tillbaka till huvudstaden och delade ut vad de hade.
Det blev en uppmärksammad händelse. Kyrkans Tidning skrev om Linköpingsungdomarnas initiativ och om hur mycket det betydde både för de nödlidande och för människor runtomkring. Konfirmandgruppens ledare Emma Björkman kunde inte låta bli att gråta av rörelse: "Jag är så stolt över er, så stolt och glad över det här gänget", sade hon till tidningen då.
Natalia grät inte själv utan var snarare djupt koncentrerad.
– Det var så coolt, eftersom man märkte hur glada alla blev, och då blev vi också glada!
Foto från Stockholmsresan i november: 59-årige Peter Andersson plockar med sig några städprylar och en påse med mat vid utdelningen till behövande i S:ta Clara. Han tittar på ungdomarna från Linköping och utbrister: "Änglar. Ni är änglar!"
Natalia Sliwa till höger i rosa tröja.
Just att gå i kyrkan är en naturlig sak för Natalia. Hon har följt med sina föräldrar sedan hon var liten, ofta varje vecka. Hon hade från början inte haft någon tanke på konfirmation, men hon pratade med ett par kompisar och följde med dem. Och det slutade alltså med resan till Stockholm.
Familjen har assyriska rötter, från norra Irak.
I somras följde Natalia med sin mamma till Irak, till en stad norr om Mosul för att hälsa på släkt och vänner. De var där i tre veckor, men det gav ingen större mersmak.
Innebandy är viktigt för Natalia Sliwa.
Så den närmaste tiden blir det kanske ingen mer Irakresa, men däremot en hel del innebandy. Och kanske någon mer insats för de som har det fattigt och svårt.
Vi frågar också Natalia vad hon har för tips i kärlekslivet. Där är rådet rakt och enkelt:
– Var dig själv.
På lång sikt är det svårt att veta vad som ska hända i livet när man är 15 år gammal. Men en viss aning om vad hon vill jobba med har Natalia.
– Jag vill absolut inte sitta ensam med en dator på nåt kontor. Jag vill jobba med människor. Som Emma [Björkman, konfirmationsledaren], det verkar kul! Jag pratade med min kompis Eleonora och vi tänkte att man kanske skulle bli psykolog, eller psykoterapeut, eller psykiater. Nåt sånt kunde vara intressant!
