Tatueringen sitter på vänster underarm. Blomsterkransen som Maja Åström precis låtit rista in är tillägnad dottern Victoria, som hunnit fylla tre år när Maja och jag träffas. Fastän Victoria inte befinner sig hemma under mitt besök vittnar nästan varje kvadratmeter i lägenheten om hennes närvaro. Lego, sagoböcker och leksaksbilar. På kylskåpet finns födelsedagskort och kulörta teckningar.

Att bli mamma på gymnasiet har inneburit många omställningar för Maja, där vägen till drömmen om att komma in på läkarutbildningen numera ser lite annorlunda ut. Det råder emellertid inga tvivel om huruvida föräldraskapet har varit mödan värt.

– Det viktigaste i mitt liv är min dotter. Jag skulle ge upp allt för henne, säger Maja Åström.

Artikelbild

| Majas tips för att må bättre är att lyssna på sig själv och söka professionell hjälp.

Den första tiden efter förlossningen beskriver hon som kantad av moln. Men sedan kom en vändpunkt. Efter ett halvår började Maja känna sig nedstämd. En för henne bekant känsla.

– Egentligen har jag känt att jag i perioder mått sämre än vad man bör så länge jag kan minnas. Första gången som det blev påtagligt var när jag var tio år och i princip inte lämnade lägenheten på en hel sommar. Då hade jag inget ord för det, men det var heller inget nytt.

I dag kan hon verbalisera sitt mående. I april i år blev Maja diagnostiserad med bipolär sjukdom, där känslotillståndet ofta kännetecknas av ett pendlande mellan höga toppar och djupa dalar. Eller som det egentligen heter: depression och hypomani.

– När jag är i en depression kan det ta mig fem timmar att gå upp en ledig morgon, då kan jag sova i princip hur mycket som helst. Min energidepå är tom när jag kommer hem från jobbet och den hinner inte fyllas på innan det är dags igen.

Artikelbild

| Maja visar blomsterkransen tillägnad dottern Victoria som hon har tatuerat in på armen.

Kontrasten finns i de hypomaniska perioderna. Då behöver Maja knappt sova alls. Självförtroendet går från lågt till grandiost. Saker som annars tar ett halvår att ta tag i gör Maja på en natt. Mest signifikant under hypomanin är sinnestillståndet.

– Framför allt är det en känsla av att ha så mycket energi att jag blir övereuforisk, säger Maja.

Artikelbild

| Att det bor ett barn hemma hos Maja råder ingen tvekan om. Lägenheten är full av leksaker.

Den psykiatriska kontakten har Maja haft sedan hon var 15 år gammal. Orsakerna har varierat. Läkare började misstänka bipolär sjukdom när hon inte svarade som förväntat på en antidepressiv medicin. Då skrev de i stället ut stämningsstabiliserande läkemedel.

– Nu har jag haft tre­–fyra veckor av totalt neutralt stämningsläge. Det kanske låter skittråkigt, men det är så jag föreställer mig att de flesta som inte mår dåligt har det. Inte för mycket och inte för lite. Inte för trött, inte för pigg. Bara helt vanligt. Jag tänker inte på mig själv som sjuk nu. Det var många, många år sedan jag kände den känslan, säger Maja.

Även fast Maja numera blir hjälpt av medicinen hon tar känner hon fortfarande ett starkt behov av att prata om elefanten i rummet. På sociala medier och med sin omgivning är Maja öppen med sin psykiska ohälsa, den är en så pass stor del av hennes liv.

– Då tycker jag att det känns absurt att sticka under stol med hur man mår. Om det finns någonting som förvärrar situationen när man mår dåligt så är det att behöva låtsas som att allt är bra.

Maja tror inte att måendet gör henne till en sämre mamma, däremot betonar hon vikten av att prata om känslor med barn. Det viktigaste för Maja är att varken hon själv eller Victoria ska behöva skämmas för Majas mående, något som hon tror enbart kan lyckas genom att psykisk ohälsa avdramatiseras och normaliseras.

– Nu råkar min sjukdom sitta i huvudet. Och jag vill inte att det ska vara mer skamligt för Victoria än om jag hade haft vilken annan fysisk sjukdom som helst, det känns som att omvärlden ser på det som att man bara ska rycka upp sig när man mår psykiskt dåligt.

Utöver tystnaden kring den psykiska ohälsan finns det vissa fördomar som Maja vill slå hål på. Bland annat myten om så kallade modediagnoser, som hon menar att adhd och bipolär sjukdom reduceras till av vissa.

– Det handlar inte om det, utan om att det finns bättre vård nu som gör att fler med psykisk ohälsa får hjälp och diagnostiseras. Det fanns säkert lika många med psykisk ohälsa förr, men då spärrades de ju in. Jag vill inte att dessa tendenser ska leva kvar. Det är därför jag är lite, enligt vissa, för öppen med hur jag mår. Men om fler pratar om det i sammanhang där det egentligen inte är självklart så kanske det tillslut blir avdramatiserat, säger Maja.

För Maja blev ingenting som hon tänkt sig för fyra år sedan, då hon gick i gymnasiet och ännu inte hade blivit förälder. Mycket blev emellertid bättre, och på vägen har hon berikats med diverse lärdomar: vikten av att lyssna på sig själv, att skita i stoltheten och att inte dra sig för att ta kontakt med psykiatrin bara för att den har negativa associationer. Men kanske viktigast av allt har Maja gjort det många ännu inte vågar. Hon har börjat prata om den ledsna elefanten, mitt i rummet.