Pelle visar mig omgivningarna i Västerby, en halvö mellan Lilla och stora Rängen. Hans hus ligger insprängt vid den gröna golfbanan. Där natur/skogsskolan provade att föda upp fisk i konstgjorda dammar, svischar det golfbollar. I det kuperade landskapet syns Vårdnäs kyrka på en udde där vårdkasarna brann tidigare vid orostider.

– Du förstår att jag inte saknar Linköpings city, säger Pelle och skrattar.

För Per-Erik, som det står i prästbetyget, säger ingen.

Artikelbild

| Musiken. I tio år var Pelle Karlsson sångare och gitarrist i Veine Sandbergs orkester.

– Möjligen min mamma när jag var ung och hade hittat på något ofog.

Mamman var hemmafru och pappan var skogsarbetare i Nykil. I Nykil var det också som Pelle föddes i en syskonskara på sex.

– Jag tänkte att jag skulle bli polis när jag var ung.

Efter skolor i Nykil och Mantorp, läste Pelle upp betygen i Gamleby folkhögskola för att bli polis. Men så kom värnplikten emellan. Pelle kom till A1 i Linköping som 17-åring och där skulle han bli fram till att regementet upplöstes 2007.

– Vi som ryckte in 1965 blev som en familj. När vi blev tillfrågad om att fortsätta den militära banan så åkte många händer upp i luften.

Förutom de sista åren (då Pelle var placerad i Kristinehamn och sista åren på helikopterflottiljen Malmen) blev han A1 trogen.

– Det militära yrket är mångfacetterat. Jag gick på Gymnastik- och idrottskolan i ett år och kunde sedan ta hand om idrottsavdelningen på A1.

Pelle hade idrottat tidigare. Han spelade fotboll i Gammalkils IF.

– Om man uttrycker det snällt så var jag en "envägsspelare".

Det innebar att han gjorde en hel del mål, men intresset för det defensiva spelet var minimalt.

Vid den här tiden gjorde han också succé som sångare och gitarrist i Veine Sandbergs orkester, ett coverband som spelade mycket dansbandsmusik.

– Vi spelade i Folkets hus runt om i Östergötland, på 50-årskalas, bröllop och så vidare, när de inte fick tag på någon "riktig musik", säger Pelle och skrattar.

I tio år var han sångare/gitarrist när bandet gav sig iväg med en släpkärra för instrumenten bakom bilen. Sedan tog det militära arbetet för mycket tid och Pelle tackade för sig.

Snart kom Gunilla in i bilden. Giftermålet var 1970 och några år senare kom sonen Mathias.

– Han var idrottsnörd redan från början.

Pelle tog upp sin fotbollskarriär, den här gången inte som spelare utan som ledare.

– Jag blev övertalad att ta hand om ett knattelag i Hjulsbro IK tillsammans med Evald Eriksson. Vi blev ett bra team.

I tio år tränade Pelle och Evald laget, från knatteserien fram till att spelarna kom upp i tonåren. Och i laget skulle alla spela, oavsett förmåga.

– Det var nog den trevligaste tiden. Att se hur knattarna växte, blev bättre. Sammanhållningen gällde inte bara spelarna. Vi bildade en föräldragrupp som höll ihop under säkert 25 år.

Resultatet av den träningen lät inte vänta på sig: från laget blev fyra spelare uttagna till Östgötalaget och två till juniorlandslaget.

Efter utflykter till LFF och Sturefors kom Pelle tillbaka till Hjulsbro 1993. Som tränare förde han upp klubben till division 3.

– Det var skitkul. Dels att en del av "mina" spelare kom tillbaka till klubben, dels att vinna division 4. Det var stort för klubben.

Pelle slutade som tränare då han veckopendlade till Kristinehamn, men hans kunskap kom till sin rätt i Östergötlands fotbollsförbund. Snart satt han som ordförande i domarkommittén och i styrelsen. "Bli en fotbollskompis" var den kampanj som Pelle engagerade sig i för att få fler domare.

– Domarbristen var en plåga, då som nu.

Har du någonsin räknat på hur många timmar som du ägnat åt ideellt arbete?

– Nä, det vågar jag inte. Men tänk dig själv: när jag var i LFF var det bortamatch i Borlänge eller säg Kalmar, en tordagskväll. Det är klart att sånt sliter ...

Men Pelles energi har också gjort att han jobbat efter pensionen. Först som "ordningsvakt" på Berga skola, sedan på Karlshovsskolan i Norrköping, på Stångå buss och nu senast på Idrott och service inom Linköpings kommun.

– Jag slutade i våras, men det händer att jag rycker in även nu.

Från Pelles vardagsfönstret kan vi se hur några golfare förbereder dagens runda. Trots att det är november så strålar solen och gör banorna riktigt gröna.

Hur blir det med din golfkarriär?

– Jag har utrustningen, men har inte sökt något medlemskap än. Men det är väl bara en tidsfrågan när man bor som vi gör.