Det är bäst att säga det med en gång, han är släkt med artisten Oskar Linnros. Oskar är brorsonen, som han dessutom döpt. Och som av en slump har Oskar konsert i Linköping just på farbroderns födelsedag.

– Jag hinner ju inte gå dit, säger Bo Linnros, men några i familjen kommer att göra det.

För åtta år sedan gick han i pension, men en gång präst, alltid präst. Det händer därför ofta att han blir ombedd att hålla i olika förrättningar. Det gör han gärna, kontakterna med människor sedan åren i olika församlingar är fortfarande täta.

Artikelbild

| Popstjärna till brorson. Oskar Linnros uppträder i Linköping på Konsert & kongress på fredag – samma dag som Bo Linnros fyller 75 år.

– Det känns bra att kunna fortsätta så länge det går. Det är som om jag haft två familjer genom åren. Min egen förstås, men också min församling.

Han har räknat lite: 1 500 begravningar, över 1 000 dop och närmre 500 bröllop. Dessutom har han konfirmerat minst 1 000 ungdomar. Det visar sig att han minns väldigt många som han träffat vid de olika ceremonierna.

– Jag har ju vigt en dotter till dig, säger han och jag blir lite rörd över att han kommer ihåg det bröllopet för mer än tio år sedan.

– Jag har också vigt tre generationer. Morföräldrarna i Boo kyrka, deras dotter och även ett barnbarn, den senaste gången i en trädgård. Det var så varmt att jag fick be om ursäkt för att jag vigde paret i skjortärmarna.

Prästyrket var inte helt givet utan kallelsen växte sakta fram. I bakgrunden fanns en farfar, som var ledare i en missionsförsamling och en präst som betydde oerhört mycket under konfirmationstiden. Bo var mycket ung när livets allvar fick grepp om honom. Pappan blev sjuk och gick bort och tankarna på att bli präst blev verklighet.

De första åren arbetade han i Stockholm innan han som komminister kom till Östergötland och Åtvidaberg tillsammans med hustrun Chatarina, som han har varit tillsammans med sedan tidiga ungdomsår. De två har nu hunnit fira guldbröllop!

I Åtvidaberg stannade familjen i dryga 22 år. På en av väggarna i lägenheten hänger en bildväv, tillverkad av Chatarina som är textillärare. Den visar Kaplansgården, prästgården i Åtvidaberg, i sommarprakt. Chatarina berättar:

– Taket är gjort av Bosses manchesterbyxor, det som växer är fodret till barnens gamla jackor, himlen är från ett blått lakan ...

Familjen flyttade sedan till Gamleby.

– Jag tänkte att jag måste pröva något nytt innan jag blev för gammal och fick en tjänst som kyrkoherde. Jag stannade i fyra år, det var inte min grej att vara chef med bland annat ett personalansvar. Jag ville vara mer präst.

Mer präst blev han fram till 2009 i Vist och Vårdnäs församlingar.

Vi pratar lite om att många inte längre söker sig till kyrkan. Vad gör man åt det?

– Vi ska vara trogna uppdraget och koncentrera oss på det som är angeläget, kyrkan är en resurs som har mycket att ge inte minst i krissituationer. Kyrkan finns där när man känner sig övergiven och utlämnad. Det är inte så att man alltid behöver predika för folk, lyssna är viktigt nog.

Själv har han alltid gått in för personliga kontakter med sina församlingsmedlemmar. Efter begravningar har han haft som princip att alltid följa upp anhöriga och möta dem igen. I vissa fall under många år.

Bo Linnros bor nära domkyrkan och går gärna dit på morgonbön.

– Det ger stadga åt mitt böneliv.

Dagarna fylls snabbt av olika saker. Men berätta, vad gör du en vanlig dag?

– Vi tränar på gym båda två, sjunger i kör och jag löser korsord, tre–fyra om dagen.

– Är det en tisdag är vi på Maxi strax efter klockan 07.

07?

– Det är pensionärsrabatt på tisdagar, vet du inte det? Tidigt på morgonen är det inga köer och jag hinner hem till morgonbön klockan 9 i domkyrkan.