– Skorstenen skadade även ett ställverk, så de andra pannorna var också ur bruk, minns Bengt. Det fanns en risk att Linköpingsborna skulle bli utan värme eller el inför julen, men en reservpanna i närheten klarade värmen och extraleveranser från Vattenfall klarade elektriciteten. Men det var en riktig utmaning.

Lärdomen från skorstensraset kom att prägla Bengts tid som vd för Tekniska verken (1977–1992).

– Du måste alltid ha ett alternativ om något skulle gå sönder.

Han ger exemplet med dricksvattnet. Skulle dricksvattnet från Motala ström via Berggården bli otjänligt ska vatten från Stångån via Råberga försörja Linköping. Samma sak gäller energi där pannorna är anpassade till olika bränslen och tvärs om. Detta är bara något dyrare än stordrift i ett verk.

Under Bengts 15 år på Tekniska verken provades mycket nytt.

– Om du letar i länsstyrelsens arkiv kan du säkert hitta kartor över naturgasnätet till Linköping. Nu blev det inget av det projektet, men det var ett alternativ.

Ett annat projekt var letande av naturgas på Östgötaslätten.

– Där fanns för små volymer för vårt behov.

Efter oljekriserna 1974 och 1979 var det klart att oljan måste ersättas. Frågan var bara med vad? Hamnstäderna Norrköping och Västerås valde kol, men Linköping valde en annan väg – förbränning av hushållsavfall.

– Vi hade haft en kontakt med ledningen på Leca. De grävde upp istidsleran till sin tillverkning. Vi undrade om de kunde spara lite lera i botten så att inget miljöfarligt kunde läcka ut, så kunde vi fylla i groparna med aska och Leca slapp återställningsarbetet.

Grunden till Gärstad var taget. Åtvidaberg och Kinda var med på tåget och snart skulle flera kommuner komma att skicka sina hushållsavfall till verket.

Forskning skedde också på andra energikällor. Transporterna var ett problem om man blev isolerad.

– FOA prövade metangas från vårt avloppsreningsverk som drivmedel för tystgående ubåtsmotorer. Men det här var 1982 och tekniken var för dyr, så den lades på is.

Men bara tio år efteråt så rullade tre stadsbussar i Linköping som drevs med biogas.

– Bensinpriset hade gått upp, det var mer miljövänligt med biobussar – och så hade vi tekniken.

Samma sak med vindkraften. Vindkraftverket Evelina vid E4 var en reklam trodde en del, men det visade sig att vindkraft inte passade in i kommunen.

Bengt hade en vision om att ”Linköping skulle vara en ö i Sverige” som skulle fungera även om vi blir isolerade. Därav satsningen på lokala energikällor.

Efter 15 år slutade Bengt på Tekniska verken. Han närmade sig 60 år och alla trodde att han skulle bli pensionär efter att tidigare ha jobbat på Uddeholm i Munkfors (platschef vid kallvalsverket) och som chef för Elementhus i Mockfjärd i Dalarna.

– Tiden vid Uddeholm var speciell. Jag kom dit som nybliven civilingenjör från KTH och koncernen drevs av Wilhelm Ekman, av många betraktad som den siste bruksdisponenten i Sverige. Arbetarna skulle lyfta på hatten och det var inte att tänka på att säga du till förmännen.

Men någon pension blev det inte 1992. Politikerna i stadshuset undrade om han ville bli kommundirektör – Bengt tackade ja.

– Jag var ju van att jobba i en koncern med dotterbolag och kommunens organisation var liknande.

I början av 90-talet hände mycket i kommunpolitiken i Linköping: beställar-utförar-modellen infördes, Tornby stormarknad planerades och byggdes och en uppslitande strid fördes kring Folkets hus (i dag Konsert & kongress).

– Jag har läst Anna-Karin Cardells bok om Folket hus-skandalen. Det var intressant läsning. Den visar att långhalning av politiska beslut är farliga för verksamheten och dess anställda i bolag som driver affärsverksamhet.

Posten som kommundirektör hade Bengt i tre år. Därefter blev det LKF (Linköpings kommunala fastigheter – i dag Lejonfastigheter). Stötestenen blev förslaget att sälja Tekniska verkens fastighetsbolag, Västanstång, till LKF.

– Politikerna i LKF:s styrelse ville inte ha mig som vd.

Inget fallskärmsavtal delades ut. Bengt förklarade det vid avgången.

– Jag arbetar efter det gamla mönstret, men tjänar också förbaskat bra.

Vid 62 års ålder tänker nog de flesta på pension – men inte Bengt. Det började studier om frivilligt arbete vid Linköpings universitet innan professor Björn Karlsson klev in på scenen. Han skulle starta en forskarskola i energifrågor med deltagare från flera universitet. Vem kunde vara bättre lämpad att leda den än Bengt Öberg?

– Det blev fem år vid LiU.

Men Bengts energi har också lett till tre böcker. Familjen har bott i Tannefors i nästan 30 år och böckerna handlar om ”staden i staden”. Den senaste boken ”En förändringsman i en förändringstid” handlar om Oscar Gyllenhammar och hans liv vid sekelskiftet 1900.

– Tänk dig att han utvecklade en förbränningsmotor och en generator och spred elektricitet i Tannefors, säger Bengt.

Någon ny bok på gång?

– Jag läser in mig på Ladugårdsbacke. Vi får se vad det blir av det.