Det var 1974. Anne-Mai Clarmo var 14 år och fick ett brev från sin kusin på Island. Han hade sett en annons om en flicka på Jamaica som sökte en brevvän. Kusinen hade kommit att tänka på Anne-Mai, eller Majsa som hon oftast kallas, som var en flitig brevskrivare med ett 30-tal brevvänner.

Så Majsa skrev till 17-åriga Sharon Dyche som hade satt in annonsen. Och det blev början till en vänskap som skulle växa till något större.

– Det var länge sedan vi kände oss som brevvänner, säger Majsa.

Artikelbild

| Diger samling. Majsa har alla Sharons gamla brev sparade i en stor kartong. Breven som Majsa skickat till Sharon förstördes när orkanen Gilbert drog in över Jamaica.

– Ja, vi kallar oss kusiner, säger Sharon. Alla hemma känner Majsa som en familjemedlem och vi brukar säga att vi har släkt i Sverige.

Det här är fjärde gången Sharon hälsar på Majsa som bor i Rök utanför Ödeshög, och Majsa har i sin tur varit fyra gånger i den jamaicanska huvudstaden Kingston där Sharon bor.

– Min familj älskade Majsa från första början, säger Sharon som har en stor familj, men inga egna barn.

Hon kan inte mycket svenska, så de båda vännerna pratar engelska.

– Men min engelska är inte så bra, säger Majsa.

– Den är mycket bättre numera, säger Sharon.

– Jo, förr var jag lite blyg och rädd att säga fel. Nu vid 57 spelar det ingen roll. Jag använder händerna mycket, och kollar upp ord i mobilen.

Första gången de sågs var 1981. Det var vinter och snöstorm i Sverige när Sharon kom från sitt tropiska klimat och klev av planet på Arlanda i kjol och bara ben.

– Hemma hade de sagt åt mig att sätta på mig det finaste jag hade. Så det blev bästa klänningen. Och trots att jag frös var jag så förtjust över att få se snö för första gången. Jag smakade på den. Folk tittade konstigt på mig, minns hon.

Normalt brukar de planera in sina träffar långt i förväg. Den här gången ringde Sharon bara två veckor innan och sa att hon var på gång. Hon hade hängt på sin bror Peter som fått ärende med jobbet i Europa. Han är sedan länge vän med Majsas son Jonathan och övernattar hos honom.

– Vilken tur att det var två veckor när jag var hemma, säger Majsa som reser en del i jobbet som personlig assistent. Men på Jamaica tänker man inte så. I Sverige har vi våra liv i kalendern. Där säger man bara ”det ordnar sig”.

– No problem, bekräftar Sharon med ett leende. Jamaica är ett tillbakalutat land.

Det har Majsa fått många prov på under sina besök där. Hon brukar behöva tre dagar för att komma ner från det svenska tempot till det jamaicanska.

– Det handlar mycket om att vänta, säger Majsa.

Hon berättar om badutflykten hon hade tänkt ut. Klockan åtta på morgonen skulle de åka. Det tog tre timmar innan den avtalade bilen kom, och sedan skulle föraren göra lite ärenden.

– Du var van vid det svenska sättet, säger Sharon. Men jag kan också bli irriterad ibland. Bestämmer man ett klockslag måste man alltid veta om det är "world time" eller "Jamaica time". Det sista innebär att klockan åtta snarare betyder klockan nio eller ännu troligare halv tio.

För två år sedan när Majsa senast hälsade på Sharon hade hon med sig maken Janne och dottern Lisa med pojkvän.

– Jag ville visa dem allting, göra det, göra det och göra det. Vi tyckte vi var avslappnade, men Sharon blev alldeles utmattad efteråt, säger Majsa.

– Ingen fara, jag har återhämtat mig, försäkrar Sharon med ett skratt.

Sharon arbetar för de dövas förbund på Jamaica, bland annat med att lära ut teckenspråk, och hon menar att döva har en ganska utsatt situation i landet i likhet med flera andra grupper som har handikapp.

Hon bor med sin mor och bror i ett medelklassområde i Kingston med bungalowliknande hus. Och så visar hon ett fotografi där hon står framför sitt hem. Det går att se att det är taget före 1988.

– Före Gilbert. I Jamaica pratar vi om dåtiden som före eller efter orkanen Gilbert. Den tog med sig hela vårt tak och vinden. Andra hus skadades värre och många människor omkom, berättar hon.

Med taket försvann också alla brev som Majsa dittills hade skickat. Sharon har inte kvar ett enda, för snart övergick de till att skicka e-post.

Men Majsa har kvar sina. Hon går och hämtar en stor kartong och ställer den ifrån sig med en duns i köket.

– Här har jag hela mitt liv, pustar hon. Inklusive Sharons brev.

Hon börjar gräva bland papper, kuvert och gamla grejer. Hon tar fram ett brev som är daterat den 13 februari 1976. Sharon läser det tyst för sig själv.

– Jag minns inte att jag skrev det, men jag känner igen stilen, säger hon sedan.

På brevet står hennes telefonnummer. Det är samma som hon har än i dag.

Sharon ska vara i Sverige en knapp vecka denna gång. Hon vill hälsa på Majsas släkt, som ju mer eller mindre är hennes egen numera, och inte minst se Majsas två små barnbarn. Dagen innan vi ses har väninnorna varit på julmarknad i Gamla Linköping.

Och när ses de nästa gång?

– Om ett par år åker jag till Sharon i Kingston, det är det vi siktar på, säger Majsa.

– Det finns alltid plats! säger Sharon.