Sverige behöver mycket el och solel. Jag har som bondeföretagare uppmanats/ålagts av Länsstyrelsen/staten i 30 år att “ställa om” min spannmålsproduktion till exempel energiskog/salix. Jag planterade på 1990-talet pilträd på min leråker, ett mycket större ingrepp än solceller, rötterna går ner i täckdikningen. Länsstyrelsen applåderade och betalade ut årliga hektarbidrag på flera tusen kronor. Inga miljökonsekvensbeskrivningar behövde då göras. Ändå blev odlingen olönsam och skogen fick brytas upp till stora kostnader. Om ej, hade den varit skogsmark i dag.
Alltjämt lockar staten mig med stora investeringsbidrag för att anlägga pilträdsskogar. Samtidigt är det just nu mycket lönsamt för både staten och bonden när enstaka solparker kan etableras på en del åkrar nära kraftledningar. Ett hektar solceller producerar cirka femton (15) gånger mer förnybar energi än ett hektar pilträdsskog, därtill i form av efterfrågad elström. Några bidrag behövs inte.
En solpark bevarar åkermarken och tillskapar resurser för att efter några decennier kunna förbättra den genom kraftfulla investeringar i täckdikning, grundkalkning och förrådsgödsling med fosfor. Marken sås in med gräs och betas av får.
Nu förbjuder Länsstyrelsen att någon solpark etableras under några decennier i Bankekind. Samtidigt uppmanas vi bönder alltjämt att plantera olönsamma pilskogar med stora statsbidrag som verkligen gör åkermark till skogsmark.
Statens plötsliga intresse av fortsatt ensidig spannmålsproduktion går nu före mycket lönsam produktion av solel på en del promille av Sveriges åkrar, båda riksintressen. Det påstådda statsintresset, enligt Länsstyrelsen i Östergötland, går före äganderätten och det fria företagandet. Och staten vänder plötsligt 180 grader från att uppmana till pilskogar på åkermark till att samtidigt förbjuda solceller på samma åkermark.
Inte är det så lätt att som bonde hänga med i statens helomvändningar.