Det händer att jag funderar på hur mitt liv formades, vilka människor eller händelser som satte avtryck och tog mig just hit där jag är i dag. Under mina 30 år i Sverige har jag följt integrationsdebatten och hur denna förändrats med vindarnas riktning. Ofta levereras enkla svar på komplexa frågor. För mig vittnar det bara om otillräcklig kunskap. Jag säger ofta att jag är en produkt av ”lyckad integration”. Jag var 10 år när hela min värld förändrades och jag behövde fly från mitt älskade hemland. Vid flykt har man inte alltid möjlighet att söka asyl i det land man önskar, men min pappa var beslutsam. Vi skulle till ett solidariskt och tolerant land där det fanns förutsättningar att bli en del av samhället. Vi skulle till Sverige – och för att bli en del av Sverige skulle vi bo där svenskar bor, så Vara blev det.
När vi anlände sades det att vi var första flyktingfamiljen att bosätta oss där. Min första dag i skolan är för evigt etsad i minnet. Klasskamraterna stod på rad och granskade mig noga. Att vara 10 år och bli tittad på som om var av en annan art är en speciell upplevelse. Det kändes som att vara på zoo och att man själv var attraktionen. I min fantasi trodde jag att andra skulle vara nyfikna och fråga ”vem är du? Vad gillar du att göra? Vad har du varit med om? Själv ställde jag många frågor. Jag ville veta hur det var i Sverige, vad är okej att göra här, hur blir man en av er? För visst söker vi alla gemenskap, tillhörighet, acceptans? Frågorna jag föreställde mig uteblev.
Däremot har jag ofta fått frågan ”var kommer du ifrån?” Med ett skratt inombords blir svaret oftast ”Vara”. Den manövern är alltid lika kittlande, för det uppstår alltid en obekväm förvirring, som jag till slut brukar förlösa med ett leende och glimten i ögat för att sen berätta vart jag kommer ifrån. Till saken hör att det inte finns något i mitt beteende eller språk som skulle kunna förtälja att jag inte är svensk. Det är mitt utseende som avslöjar mig! Språket lärde jag mig på 3 månader och efter 6 månader hade svenska kodats som modersmål. En del säger att jag är språkligt begåvad. Jag svarar att det är en överlevnadsstrategi. Jag ville vara en del av Sverige och kommunikationen var mitt verktyg.
Med åren förfinade jag verktygen för att passa in och hitta tillhörighet, men det har kostat! Snart drog jag ifrån i skolan och gick ut grundskolan med näst högst betyg i klassen trots allvarlig sjukdom och hög frånvaro i nionde klass. En gång fick jag frågan vad jag ville bli när jag blev stor och jag svarade läkare. Det ögonblicket var startpunkten på min navigation genom livet för att vara sådär lagom svensk. För då, i just det ögonblicket fick jag svaret att så ska man inte säga. Man ska inte sticka ut och tro att man är bäst. Jag var 13 år och begrep inte varför man inte kunde berätta om sina drömmar. Det var ju ett yrke som alla andra! I och för sig inte för mig! Jag bestämde mig för att bli läkare som 3-åring. Jag älskade min barnläkare. Att som barn få känna sig sedd och viktig av en vuxen var något jag ville göra för andra barn. Att lindra, trösta och ibland bota är självklart det med!
Mina år på högstadiet präglades av utanförskap och mobbning. Det fanns säkert många saker att hänga upp sig på, såsom mitt namn, mitt utseende, mina billiga kläder. Det som gjorde mest ont var dock när de sa ”du kommer aldrig att bli läkare! Sådana som du blir aldrig det”. Långt senare förstod jag varför just det smärtade. Som 13-åring stod jag handfallen inför påståendet. Jag frågade varför? Jag la ner jobbet som krävdes! Genom åren har jag ofta funderat på vad det påståendet egentligen stod för. Var det så att ”bilden” inte stämde, att just flyktingen skulle bli läkare? Det är mänskligt att ha förutfattade föreställningar om människor som är "olika" en själv. Jag förstår det, men hur kan vi lyckas med integration om vi fastnar i förutfattade bilder av varandra och aldrig möts på riktigt?
”Bilderna” har varit mina följeslagare genom livet. De skapar avstånd, om än på ett subtilt sätt. I ständiga kampen att minska avståndet har jag stundtals förlorat delar av mig själv. Det är en hög kostnad för att passa in. Min rädsla, kanske den största av alla rädslor och som det här kriget har tvingat mig att fundera över är om ”bilderna” till och med handlar om vilka som är fullvärdiga människor? Jag är privilegierad. Jag har ett bra liv i Östergötland. Jag jobbar som läkare, men likt många andra flyktingbarn hade jag ett bagage som var tungt att bära, stundtals så tungt att klasskamraternas profetia lätt kunnat uppfyllas, men jag hade tur! Alla har inte den turen! Jag väntar fortfarande på frågan ”Vad har du varit med om?” Kanske också frågan ”har du något vi kan lära oss av?” Jag saknar nyfikenheten! För om det är något livet har lärt mig så är det att nyfikenhet minskar avstånd och rädsla. Integration är inte en one way street! Om någon ska kliva in måste dörren också vara öppen och helst ska personen också få komma in i värmen och inte sitta på sin plats i hörnet! Vi måste vara på det klara med att integration är ett samspel och där misslyckande inte enbart ska förläggas hos ena parten.
Vi står nu inför en ny flyktingkatastrof. Vi sluter upp och hjälper människor på flykt. Det är helt i sin ordning! För om det är något som är djupt grundat i mig så är de medmänskliga kontrakt vi bör ha människor emellan och att inte förvägra varandra de mänskliga rättigheter vi gemensamt har bestämt. Jag vill dock ändå uppmana till självrannsakan! Hur ser vi på mänskliga rättigheter, gäller de alla? Hur ser vi på alla människors lika värde? Vad ska vi, utomeuropeiska flyktingar, dra för slutsatser om vårt människovärde och hur önskvärda vi är när dörrar som varit stängda nu är öppna på vid gavel? Vågar vi ställa oss frågan om varför vår humanitet är så framträdande nu, men inte var det när syriska flyktingar flydde över Medelhavet? Med det sagt menar jag inte att vi inte ska hjälpa Ukrainska flyktingar. Självklart ska vi göra det! Det är jag orubbligt bestämd över. Det jag inte är klar över är hur relativ vår värdegrund är när det gäller människors lika värde och mänskliga rättigheter …