Vid Hunnebergsgatan i Linköping finns de gamla trähusen från flydda tider, målade med Falu rödfärg. I dessa där för överlevnaden kämpande arbetare en gång bodde finns nu hantverksbutiker men några av dem har blivit till attraktiva bostäder.
En liknande gentrifiering som exempelvis på Södermalm i Stockholm pågår. Fattigkvarteren har blivit till fina kvarter. Visserligen var folkmängden och stadens rumsliga utbredning mycket mindre än idag, men en skillnad kan man se jämfört med många av dagens städer: olika socioekonomiska grupper bodde ofta ganska nära varandra. ”Vanligt” folk på innergårdarna och de mer bemedlade (fru Petrell) på framsidan av husen.
Samhället var ojämlikt men de olika klasserna bodde i varandras närhet. Det kunde därför uppstå en positiv social och kulturell rörelse mellan människorna, de kunde se, lära känna och upptäcka varandra och ibland företogs ”klassresor”.
Det var inte som i våra segregerade stadsmiljöer där Linköping är ett av de värsta exemplen. De geografiska avståndens betingade utanförskap är ett faktum, vilket vi lever i konsekvenserna av idag. Det finns faktiskt en del bra saker för byggare och stadsplanerare att lära från gamla tider – vi kan även idag bygga ”enklare” bostäder som vanligt folk har råd att bo i (de gamla rucklen är dock inga ideal) och eliminera de fysiska socioekonomiska och kulturella avstånden.
Vi har gått från ett ”välskött” folkhem till utanförskap, desintegration och laglöshet. Men på den gamla tiden fanns även ett offentligt uppskattat kristet värderingskitt, något som samvetet kunde luta sig emot. Hur det ser ut idag vet vi alla. Den sekulära staten som garant för det goda samhället i en relativiserad kultur har kommit på skam. Lär och börja om!
Bo Westin