Det där var läskigt, eftersom man förutsätter att präster ska hålla på sin absoluta tystnadsplikt. Även om man inte har sagt rakt ut att "det som jag berättar för dig nu vill jag att du betraktar som en bikt, och att du alltså har tystnadsplikt". Jag har lärt mig, att det är väldigt viktigt att göra klart detta INNAN man berättar någonting det allra minsta känsligt för en präst.

Jag har nämligen varit med om en liknande sak som paret i artikeln för några år sedan, fast det inte gällde något lika allvarligt. Jag tittade in i kyrkan för att lämna in en lapp angående dotterns kör, och då passade jag på att sätta mig och fika och läsa en tidning i sällskapsrummet.

En kvinnlig präst kom också och satte sig och fikade. Vi pratade lite om barn i allmänhet, och jag berättade en liten anekdot om en sak som hänt mellan dottern och mig. Inget jättefarligt, men ändå något som min exman _skulle_ ha kunnat använda emot mig om det kommit till en vårdnadstvist.

Döm då om min förvåning, när min exman, min dotter, min son och jag satt och drack kyrkkaffe efter Högmässan följande söndag. Och så kommer den prästen och sätter sig med oss. Vi pratar om barnkören och om barnuppfostran i allmänhet. Och då säger prästen plötsligt till mig: "ja, 'Anna', du vet ju själv hur tokigt det kan bli ibland. Som den där gången då 'Alice' gjorde si... och du gjorde så..."

Jag bara _gapade_! För man tar ju _för givet_ att det man säger till en präst ska betraktas som ett förtroende - även om det inte har sagts rakt ut att det är en bikt! :-(