Djärvt har Shakespeare på Gräsgården tagit sig an den med regi och nyöversättning av Pontus Plænge. På ett sätt en fortsättning av förra sommarens framgång med Romeo och Juliet och med ett överraskande eko av sista halvårets metoo-debatt. I Plænges regi är händelsen förlagd till 1960-talet. Den fria kärlekens tid.

Det är som om pjäsen bänder och vrider på frågan: Vad är kärlek? Och svaret låter återupprepa sig: Kärleken är blind! Den lockar och vilseför, med avstånd, svartsjuka, passion, ömhet, åtrå, våld och ägande. Till sitt väsen en komedi, men med djupt allvar.

De båda adelsmännen Valentin och Proteus, lysande spelade av Christopher Lehman och Wayra Monasterio, tycks personifiera det goda och det onda. Men slutet, genialt gestaltat av Rita Hjelm som Silvia de båda åtrått, förenar dem som män med dominans. Orden är de sedvanliga i komedins försonande slut. Kroppsspråket något annat. Här har man fångat den ironiska udd jag tror Shakespeare själv ville uppnå. ”Två adelsmän från Verona” är komiskt underhållande och relationellt omskakande. Inga Onns gestaltning av betjänten Lans är underbar, hunden Trumpas ej att förglömma. Aldrig har jag sett en så trygg labrador på scenen. Alla spelar sina roller med stora förtjänster och det märks att regi och översättning är gjord av en och samma person. Den flyter väl, tillsammans med tidsenlig musik.

Artikelbild

| Pontus Plænge står för både regi och översättning, samtidigt som han spelar hertigen av Milano.

Det är gott att Shakespeares antisemitiska tema i texten är bortplockad.

Alltså: Ännu en fullträff för Shakespeare på Gräsgården och ett absolut och lustfyllt måste för oss åskådare. Se den!