Weylers förlag

Jag lever med fågelskådningen. Och med minnena som kommer på köpet. Jag ser den ytterligt sällsynta dvärgsparven framför mig, hur den bara satt där på en torr gren en dag i maj på en östgötsk skärgårdsö. Hur min puls stegrades, hur adrenalinet rann till. Men jag minns också rödhaken på baksidan utanför huset i slutet av mars. En solig, klar morgon och sången från en av vårens tidigaste budbärare.

Tomas Bannerhed, Augustpristagare med "Korparna" från 2011, har först på senare tid börjat intressera sig för fåglar men har hunnit samla på sig intryck och minnen så det räcker. "I starens tid" tar avstamp en iskall februarikväll när bara ugglorna är aktiva: "Nu står vi framför bilen...fumlar lite valhänt med vantarna och lyssnar på motorns knäppande. Granarna har fått på sig vinterpälsen och glittrar som i sagorna", skriver Bannerhed och jag känner så väl igen mig från otaliga ugglekvällar i de östgötska skogarna.

Artikelbild

Det är passionerat och med ett stänk av melankoli, precis så som det ofta känns bland årstidsskiftningar och fåglarna som alltid tycks vara på väg någon annanstans. Vi får följa med ett helt år bland ystra vårstarar i april, ödslig koltrastsång i sommarmätta juli och hårt jobbande kungsfåglar i höstrusket. Vinter blir vår, sommar blir till höst och så vinter igen. Samma sorgna uttryck oavsett årstid och en ständig påminnelse om att inget är beständigt.

Det här är boken jag själv alltid velat skriva. Mina många timmar med fåglarna – mötena, glädjen och vemodet som följer en fågelskådare. Jag borde skrivit ner alla tankar, känslorna som farit genom kroppen. Tomas Bannerhed förmedlar intrycken åt mig, och det är nästan lika bra. Han skriver som rödhaken sjunger – en rinnande, porlande bäck och strofer som man bär med sig.

Brutus Östling, Sveriges främsta fågelfotograf, står för bildmaterialet. Hög kvalitet har vi vant oss vid, men här blir jag faktiskt negativt överraskad. Har Östling använt kasserat material från sina många andra bokprojekt? Kopplingen mellan bild och text är ibland svår att begripa, bildserien med ugglor, örn och ejder i slutet av boken är det tydligaste exemplet. En lite märklig avslutning och ytterligare ett kvitto på att det här först och främst är Tomas Bannerheds bok.