Nathacha Appanah: Den siste brodern

Nathacha Appanah

Den siste brodern

Översättning: Ragna Essén

Elisabeth Grate bokförlag

Som Le Clézio-läsare upplever jag ett slags igenkännande i den värld Nathacha Appanah skildrar i romanen "Den siste brodern". Hon är född på Mauritius 1973, skriver på franska och är sedan 1998 bosatt i Paris. Troligt att hon inspirerats av 2008 års Nobelpristagare - vilket, i så fall, bara bekräftar den gamla sanningen att litteratur föds ur litteratur. Flykt är ett tema de har gemensamt, liksom förmågan att väva samman fantasi och verklighet.

Sagt med reservation för att jag bara har läst den här boken av Appanah - men hoppas på fler; hon har skrivit fyra romaner och Elisabeth Grate bokförlag brukar inte släppa en författare efter en enda titel.

Den siste brodern är en vacker och starkt berörande berättelse om barndom och ren brödrakärlek och om vänskapen mellan nioårige Raj och tioårige David. Allt utspelar sig i Rajs återblickar och drömmar 60 år efteråt och avtäcker en tragedi i världshistoriens skugga.

Appanah utgår från en faktisk men okänd händelse: I december 1940 anlände ett fartyg till Mauritius med 1 500 judar som på flykt undan nazismen avvisats från hamnen i Haifa. Palestina var då brittiskt mandat och Mauritius brittisk koloni. Under de fyra år som flyktingarna satt internerade i fängelse på ön dog 127 av dem.

Raj har vuxit upp i Mapou, en eländig kåkstad i kanten av ett sockerrörsfält. Invånarna är utlämnade åt ett otäckt rött damm eller åt häftiga regn som översvämmar allt med gyttja och döda råttor.

Efter slitet på plantagen raglar pappan hem för att misshandla hustru och barn. Rajs lycka är mamman, stark, kärleksfull och örtkunnig, och två bröder som han älskar över allt annat. Men en tropisk cyklon - lika förödande som den som rasade på Mauritius 1892, grandiost återgiven i Le Clézios roman Skattsökaren (på svenska 1990) - tar brödernas liv. Bara Raj, han som är vek och sjuklig överlever. Förlamad av sorg och skuldkänslor.

Den stympade familjen lämnar Mapou för Beau Bassin, där fadern får jobb på fängelset. Det är där Raj, gömd intill fängelsegårdens taggtrådsstängsel, upptäcker den blonde David.

Chansen att träffas får de när Raj, till följd av pappans besinningslösa brutalitet, måste läggas in på fängelsets sjukhus. På nätterna smyger de ut på gården och lekarna blir deras brodersmål.

Den gamle Raj är den unges samvete. Hur smärtsamt det än är tvingar han sig att berätta exakt. För indirekt orsakade Raj Davids död genom sin aningslösa själviskhet. Det var gemenskapen med de saknade bröderna han sökte och återupplever med David när de flyr genom skogarna.

Nathacha Appanah skriver med djup insikt om allas vårt ansvar och delaktighet i skulden, och hon har ett språk som låter läsaren uppleva både naturens och människans skönhet och blinda ondska. En författare värd att upptäckas av många!