Övers: Ylva Hellerud

Weyler förlag

För andra gången på kort tid ramlar jag över en Candide-pastisch. Isländska Auður Ava Olofsdóttirs roman "Rosa Candida" (!) ropar ut släktskap med Voltaires yngling: en ung man reser mot mognad omgiven av ett otal bildliga och bokstavliga exempel på temat ”odla sin trädgård”.

Artikelbild

Arnljótur, Lobbi kallad, är 22 år och har förlorat sin mor. Tvillingbrodern är förståndshandikappad, fadern nästan 80.

Själv är Lobbi, far till en liten flicka, resultatet av ett tillfälligt möte i ett växthus!

Dottern är en av anledningarna till att Lobbi ger sig av, han måste lära sig axla såväl faderskapet som sig själv och få veta mer om resten av världen.

Mycket trädgårdsintresserad – särskilt är rosor hans fäbless – drar han iväg till ett sydeuropeiskt kloster där han mot uppehälle ska rensa och organisera den igenvuxna rosenträdgården.

Med på resan har han några sticklingar – av en tålig rossort som klarat Islands knorta klimat – att sätta ner på kontinenten.

Boken skulle kunna tyngas av alla metaforer kring och referenser till kultur och natur. Men icke.

Författaren är liksom sin skapelse Lobbi ingen namedropper som tvångsmässigt hänvisar till bildning och kontakter. Tvärtom gör Olofsdóttir konst av att låta läsaren själv känna igen diverse företeelser. Gör man det inte går inga sammanhang förlorade.

Lobbi är redan när han inleder sin resa en ovanligt insiktsfull man, lite lillgammal, rentav. Hans tankar, som vi tar del av i jag-form och presens, är inte alltid trovärdiga med tanke på hans relativa ungdom. Å andra sidan är det knappast en romans främsta dygd att vara trovärdig.

Här berättas också en så att säga baklängesgående kärlekshistoria, som för övrigt och glädjande nog inte innehåller hyperkroppsligt och flåsande kärleksliv.

"Rosa Candida" som utkom redan 2007 på Island har därefter gjort en succéturné i många europeiska länder. Den var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2009, men har inte fångats upp i Sverige förrän nu.

Auður Ava Olofsdóttir skriver ett vackert och rent språk som, om inte ordet vore bemängt med trista innebörder, skulle kunna kallas lagom: inte för kargt, inte för sirligt och utsmyckat.

I en intervju säger sig författaren vilja lyfta fram vardagssituationer och ge dem en religiös dimension. Kanske har den ambitionen blivit väl anspänd i slutscenen, men dessförinnan förvånas jag av att en så förhållandevis stillsam historia kan vara så spännande. Något i uttryckssättet driver berättelsen resolut framåt – mer än dess yttre handling.