Regnet flyttade in årets upplaga av Östergötlands musikdagar i Missionskyrkan. Det var både bra och mindre bra: skönt att slippa vätan, men lokalen skänker inte alltid rättvisa åt de ljudstarkare instrumenten i Östgöta blåsarsymfoniker. Stundtals överröstade brasset sålunda sopranen Camilla Tillings vackra stämma.

Orkestern spelade annars konsertens inledande ouvertyr till Läderlappen med alla de skiftningar i tempo och nyanser som man kan önska sig. En passande start även med tanke på konsertens olika musikaliska uttryck. Mellan sina insatser bjöd musikerna dessutom på leenden och blickar som åstadkom en skön, varm stämning.

Sopranen Camilla Tilling är ett namn även på de stora operahusen i världen. Med makalös kontroll och innerlighet gav hon liv åt grevinnan Rosinas båda solostycken ur Figaros bröllop, hon som sörjer att hennes man konstant springer efter andra.

Artikelbild

Efter paus fick vi tillträde till en större och mer komplex ljudbild. Richard Strauss böljar mellan det väntade och det oväntade, inte minst ackordväxlingarna i Valser ur Rosenkavaljeren där klarinettisten Niklas Hakegård för övrigt gjorde en fin insats.

Men, men, men… Om framförandet var aldrig så bra, var verklistan – i år igen – sorgligt ojämställd. Tretton verk komponerade av idel män. Mycket märkligt med tanke på att Östgötamusikens huvudmän, bland dem Region Östergötland, explicit slår fast att uppdraget är att ”utveckla repertoar och kompositionsbeställningar ur ett jämställdhetsperspektiv”. Jag är mer än säker på att det finns både kompetens och fantasi nog att leta fram och arrangera verk av kvinnor och jag ser därför fram emot detta till nästa år.