Om framtiden vet vi inte mycket, mer än att det är betydligt längre än ett år till nästa Bråvalla. Men just nu behöver vi inte oroa oss för det.

Att det inte skulle bli besöksrekord stod klart tidigt. Men för oss på plats har det inte spelat roll. Mer än att det kanske varit lite lättare att få en glimt av sina idoler på nära håll. Jag är längre än fem äpplen hög, men inte mycket. Med mina 163 centimetrar handlar de flesta konserterna om bakhuvuden och ryggar på besökarna framför mig. Men mitt under Linkin Parks lidelsefulla balladvariant av Crawling lyftes jag upp i "kungastolen" av två långa vänner och jag kunde blicka ut över det lilafärgade folkhavet och långt där framme se Chester Bennington vråla ut sin desperation.

Det var ett magiskt ögonblick och där och då var det så tydligt varför jag återkommer till ett lerigt fält med urinstinkande vindar, hålögda, alldeles för berusade besökare och toaköer till månen och tillbaka. Att få vara med på Henrik Berggrens väckelsemöte, spotta fram ilskan under Raised Fist eller dansa höfterna ur led till Martin Garrix på en och samma dag går det enbart att göra på festival.

Och på tal om Raised Fist. De arga hardcorekillarna från Luleå är kända för sina röjiga shower där sångaren bland annat lyckats bryta revbenen ett par gånger. Men Alexander Hagman, sångaren, passar också gärna på att prata om samhällsproblem eller tillängnar låtar till bortgångna vänner - så även under lördagen.

Jag applåderade hans engagemang och samtidigt som första riffet på nästa låt ljöd vände sig min vän om och jag såg att tårarna strömmade ner för hans kinder. Min vän, som ser lika hård ut som grabbarna på scen, grät sig sedan igenom hela konserten samtidigt som han skrattande förklarade att han inte kunde sluta. Kärleken från scenen, kärleken till scenen och kärleken på festivalen drabbade honom och precis som när jag blickade ut över folkhavet på Linkin Park blev det så självklart varför jag återkommer till dessa evenemang trots ryggsmärtan alldeles för många stående dagar orsakar.

I slutet av konserten böjde sig min vän ner mot mig och sa: "Det är väl så här man vet att det är bra?". Jag mötte hans rödgråtna ögon och kunde inget annat än att nicka, för gråten samlade sig i mitt bröst och hade jag öppnat min mun hade den tagit sig fram. Men svaret var självklart.

Det är så här man vet att livet är bra. Riktigt, riktigt bra.