Det är inte alltid lätt att bena ut inspirationskällorna till en roman. För Gertrud Hellbrands del var det flera olika spår som till slut strålade samman i ”Satyricon”.

Ett ärvt erotiskt lexikon, präglat av tidens syn på modern frigjordhet. En lång räcka 40-årskalas i omgivningen, där vänner som kanske inte hade träffats på tio–femton år strålade samman igen. Och en dröm om att ge liv åt femme fatalen, den farliga, lustdrivna kvinnan så som hon ofta speglades i 90-talsfilmer.

– Och så var det dags att återuppväcka den svenska synden – precis som de pratar om i romanen, säger Gertrud Hellbrand och skrattar.

Artikelbild

”Jag tycker att vår tid är för moralisk”, säger Gertrud Hellbrand som är aktuell med det erotiska dramat Satyricon.

I romanens centrum står den unga, vackra – kanske lite pryda – Olivia som av sin nyvunna väninna Renée introduceras för dennas bror Rufus. Hon kommer inte ifrån känslan av att Renée på något märkligt sätt har erbjudit henne till brodern som ”en festlig gåva”.

Syskonen har tillgång till en stor uppsaliensisk våning och en lagom dekadent kamratkrets. De lever i ett bacchanaliskt rus, inspirerade av bland andra bdsm-klassikern ”Berättelsen om O” av pseudonymen Pauline Réage. Rufus dominerar Olivia och hon njuter av det – men känslor av skam och oresonlig svartsjuka smyger sig ändå in i den frisinnade gemenskapen.

TT: Varför lockades du av att skriva om masochism och bdsm?

– Det är något så arkaiskt i det, där blottläggs något grundläggande mänskligt. Erotik i litteraturen i dag verkar antingen vara samlivsmisär och diskbänksrealism eller så är det fullständigt lättsmält underhållning. Man glömmer att det finns en väldigt stolt litteraturtradition med erotisk litteratur, där en av mina favoriter är Leopold von Sacher-Masochs klassiker ”Venus i päls”.

Artikelbild

En bladvändare och ett försök att återuppliva den svenska synden. Så beskriver Gertrud Hellbrand ambitionen med sin nya bok Satyricon.

Men Gertrud Hellbrand blir inte arg om man i stället jämför hennes roman med så vitt skilda böcker som Donna Tartts ”Den hemliga historien” och EL James bdsm-light-bästsäljare ”50 nyanser av honom”.

– Jag tycker visst att man kan säga att boken är inspirerad av ”Den hemliga historien”, att det är en sorts tribut till den. Men i Donna Tartts roman ligger erotiken under ytan, den manifesteras på sin höjd i ett par kyssar. Det EL James är bra på är sexskildringar. Hon är en skicklig pornograf, men ingen tungviktare till författare.

Skillnaden mellan EL James och von Sacher-Masoch är bland annat språket, menar Gertrud Hellbrand. Hon beskriver prosan i ”Venus i päls” som barockt prunkande och livsbejakande.

– Den fullständiga kapitulationen inför kvinnan är så vacker och rörande. Samtidigt blir mannen otroligt grymt behandlad och utsatt. Det finns något i det där spelet som blottlägger mänskliga maktrelationer, men också den grundläggande ambivalensen i oss.

Underkastelse är ett tema som löper igenom alla Gertrud Hellbrands romaner, från debutboken ”Vinthunden” till den senaste romanen ”Veterinären”. Den sistnämnda är på ytan något helt annat, en episk släktkrönika om en veterinär på den östgötska slätten. Men också där finns en underliggande berättelse om maktutövning.

– Jag försöker nog skriva ”mot mig själv” i varje bok och tvinga mig loss från mitt sätt och min ton. Men jag tycker väl inte att jag lyckades helt och hållet med det. Även ”Veterinären” handlar mycket om vem som är drivande, vem som är svag och vem som är stark. Vem underkastar sig en annans livsdröm?

En drivkraft i arbetet med ”Satyricon” var också att lura läsaren att engagera sig i en berättelse där rollfigurerna inte är odelat sympatiska. Själv brukar hon uppmuntra sina elever på skrivarkursen på Bona folkhögskola att vara lite mer omoraliska när de skriver.

– Jag tycker att vår tid är för moralisk. Det är inte litteraturens uppgift att bara skildra karaktärer som har önskvärda värderingar och handlar rätt. Litteraturen ska även skildra människans låga drifter och motiv. (TT)