Därför är anonymiteten accepterad

Krönika Han hade mask (självklart!), ett av de ”namnlösa spökena” i Ghost som hämtade Grammispriset i kategorin bästa hårdock/metal på galan härom veckan.

Att medlemmarna i det framgångsrika bandet från Linköping väljer att vara anonyma väcker tankar kring hur det är att vara artist. Huvudregeln i vår tid är att den som presterar något konstnärligt förväntas göra sig tillgänglig för marknadsföring. Det gäller oavsett om du målar tavlor, skriver böcker eller gör musik. Ändå är det inte ovanligt med artister som står emot trycket och väljer att bli musikens motsvarighet till konstvärldens Banksy eller litteraturens Elena Ferrante.

Varför då anonymitet? Ja, många tycks ha en förhoppning om att musiken ska hamna i fokus när man som kreatör ställer sej i skuggan. Det verkar också ha varit en av drivkrafterna för Ghost, men som bandet fått erfara tenderar hemlighetsmakeriet att bli en del av mytbildningen och imageskapandet kring en artist - på gott och ont.

Masker och fantasifullt målade ansikten har ju funnits länge inom metal och hårdrock med Kiss på 70-talet som startpunkt och inspirationskälla. Traditionen har sedan förts vidare av band som Slipknot, Gwar, Lordi och förstås Ghost.

Anonymitet är också accepterad inom elektronika/dansmusik där en armé av ”sovrumsproducenter” gör musik hemmavid med hjälp av keyboards, en laptop och ett bra mixprogram. Musiken kan via SoundCloud och liknande tjänster nå en väldigt en stor publik, som accepterar att det i många fall helt saknas information om upphovsmannen eller -kvinnan bakom musiken.

Även de inom elektronika, som slagit in på en mer publik väg, väljer gärna anonymiteten. Deadmau5 och Daft Punk är några exempel. Thomas Bangalter i Daft Punk har sagt att bandets robothjälmar är ett sätt att dölja svårartad blyghet. Det var också en av anledningarna till att The Knife, en av 2000-talets mest framgångsrika duos här i Sverige, var så hemlighetsfull. Deras identitet - Karin och Olof Dreijer - har visserligen alltid varit känd, men syskonen vägrade länge att ställa upp på bild. På en turné gömde de sej bakom skärmar på scen och när duon gjorde rent hus på Grammisgalan 2007 med vinst i sex klasser levererades tacktalet via video med de båda i masker och förvrängda röster.

Tanken att sätta musiken i första rummet verkar kanske främmande i Melodifestivalen, där så mycket fokus ligger på artisterna och det visuella i deras framträdanden. Men man har faktiskt prövat att göra tvärtom, även om det var länge sedan. 1965, under parollen ”en låt är en låt och det är oväsentligt vem som sjunger”, lät man en enda artist - operasångaren Ingvar Wixell (!) - sjunga samtliga tävlingsbidrag. Idén kom från England där man, till skillnad från Sverige, behöll detta upplägg i hela tolv år under 60- och 70-talen med deltagande av kända dåtida artister som Olivia Newton-John, Cliff Richard och Lulu.

Etablerade artister och band, som vill repetera inför en turné, använder gärna ett anonymt alias för ”hemliga” publikspelningar, men det förekommer även alternativa namn på skivor när en artist vill gå utanför sin musikaliska komfortzon. Ett exempel är The 4 Seasons, vars karriär skildras i succémusikalen ”Jersey boys”. Gruppen lanserade namnet The Wonder Who? när de spelade in en Bob Dylan-cover. Och när Klaatu 1976 gav ut en skiva med noll information om bandet fick Beatles-fans glädjefnatt och snabbt spreds det seglivade ryktet att skivan i själva verket var inspelad av ett återförenat Beatles.

Fokus på musiken och blyghet är alltså några förklaringsmodeller till artisters anonymitet, men vi kan nog lägga till kalkylerad marknadsföring i vissa fall. Så räkna med att det finns musiker, som sitter hemma i detta nu och garvar förtjust över fans och medias försök att demaskera dem.

Kaj Kindvall musikspanar en gång i månaden. Hans spellista hittar du här!

 
 

Kultur & Nöje