– Jag känner mig som en trasig docka som måste sys ihop med jämna mellanrum, säger en nyopererad Caroline Creutzer med ett stort skratt när hon tar emot i sitt hem i den lummiga Berlinförorten Frohnau.

– Det tar hårt på kroppen att vara stenhuggare! Höger axel fixade de 2016, höger knä 2017 och nu opererade de min vänstra axel. Tursamt nog är min passion stark!

På varje ledig yta i korsvirkeshuset står skulpturer i brons, kolmårdsmarmor, alabaster och granit som väntar på att packas ner till en utställning i Stockholm. Carolines verk visas flitigt på olika gallerier och deras kvalitet gav henne nyligen ett åtråvärt medlemskap i “Membre Sociétaire du Salon d’Automne” i Paris.

Artikelbild

| Passionen för att skulptera föddes redan i barndomen, när Caroline dök efter blålera i Hasselviken i Svärtinge.

– Jag tror faktiskt att jag är den enda svenska konstnären som fått det privilegiet, säger hon.

Längtan efter att skulptera har alltid suttit i händerna. Intresset kan Caroline spåra tillbaka till barndomens besök ute hos sin mormor på Hasselviken, där hon och väninnan Lena dök efter blålera som de gjorde “skulpturer” av.

– Ingen i familjen var konstnärlig, men för mig var det som ett kall. Mina kusiner tyckte det var äckligt med lera mellan tårna. För mig var det som att gräva guld, ler hon.

Carolines livsbana har tagit henne över hela världen. Hon föddes i Linköping av föräldrar från Norrköping och flyttade på 70-talet med familjen till USA och gick på Oberlin College i Ohio. Därefter gick färden vidare till Paris, där hon bodde till och från under 26 år. När hennes man Lasse en dag fick ett jobberbjudande i Berlin var Caroline inte alls med på noterna.

– Jag försökte med allt, hot och charm, men 2001 flyttade vi. I början var det hemskt. Den hårda tonen hade jag svårt för. Men kan man käfta tillbaka på tyska är de hur trevliga som helst. I dag kan jag inte tänka mig att bo någon annanstans, säger hon.

Trots alla år utomlands känner Caroline sig svensk. Hon har kunder i ett antal länder, men allra bäst säljer hennes verk i Sverige och hon har ställt ut både på galleri Sanders i Linköping och NP33 i Norrköping. Men även om hon ställer ut flitigt blir förtjänsten liten, omkostnaderna är stora.

– En mängd sten som väger som en liten elefant kostar 800 euro att frakta från Italien till Berlin. Det kommer ur egen ficka, säger hon.

Men trots en trasig kropp och knaper kassa tvekar Caroline inte över sitt livsval. Den positiva inställningen till livet och dess möjligheter är en av hennes största drivkrafter.

– Jag tror absolut på att om man inte blockerar sig utan låter saker komma så händer det saker. Livet är som ett jättelikt pussel som låses upp bit för bit - och det är inte slut än!