Kungsträdgården, Linköping, lördag 29 augusti

Han ser lite trött ut. Men vem kan väl hålla det emot honom. Faktum är att Ulf Lundell glidit in i ett tillstånd där han blivit mer och mer lik GW Persson. Hans röst är sliten. Det hörs från första låten och blir alltmer märkbart i den tredje. Saken är den, att hans grumliga sånguttryck där rösten går upp på slutet samtidigt som fingrarna släpper gitarren, alltmer får honom att likna Plura. Men oaktat alla likheter med andra, och trots att han som artist firar 40 år – och enligt nyheterna nyss, ger sig ut på avskedsturné i höst och vinter – är och förblir Ulf Lundell just Ulf Lundell. Och vilken Lundell publiken i Kungsträdgården får möta på lördagskvällen.

Det trötta yttre till trots, spänner Lundell bågen rejält och kastar sig från första stund ut i en oändlighet av rockriff och intensiva låtversioner. Varje sång, sånär som på den sista, har stöpts om till sjuminutersversioner, där gitarr och bas gläfser som otåliga hundar, och ackompanjerar Lundell i hans hesa röstkompositioner. Det trötta yttre glöms bort i hans energiska uppträdanden och flera i publiken runt mig enas om att de aldrig sett Lundell så bra som just ikväll. Det är avslutningskonserten på sommarens turné, och kanske är det därför bandet känns sådär extra tätt och följer varje ingivelse från huvudartisten. Kanske är det också därför Lundell känns särskilt på, med och levande. 

Lundell öser låtskatter, bjuder ömsom på bredbent rock, ömsom på den akustiska gitarrens finstämdhet. Texterna är hans – oftare eftertraktande och ögonblicksingivet nyckfulla, än ömsint eftertänksamma. Och scenstilen känns lika givet Lundellsk. Han mellanpratar inte. Han mitt-i-pratar. Avbryter en låt, gör en lätt politisk agitation eller ett ironiskt utspel, och fortsätter sedan sången där han lämnat den. Ibland känns han knivskarp i sina berättelser, ibland undrar jag vart han vill komma i sin vandring fram och tillbaka på scenen.

Men publiken i Kungsträdgården bjuds på en närmare tre och en halv timme lång konsert, utan egentligt märkbara andpauser. Scenen frustar av spelglädje, och publiken kan nästan varje strof. Det hela inramas av en augustikväll som övergår i månljus, en scenografi som för att illustrera 40 består av fyra X i fonden, och en kyla som hålls borta i publikhavet, men sveper in så fort man lämnar folkmassan. Och hela tiden musiken, som ökar och minskar i sin intensitet, vars texter appellerar mer på omedelbara känslor än berättande uttryck, och Lundells raspiga sång där han tycks trycka stämbanden i botten som gasplattan på en gammal bil. Men det är bra. Aldrig trött. Och stundtals bortom förträffligt.