Man loggar in på Facebook och reptilhjärnan sniffar blod direkt. Artiklar med triggande rubriker får en att klicka och sluka arga krönikor, hårdvinklade nyheter och privata inlägg om samhällets degenerering. Sanningssägarna flockas i kommentarsfälten. Oftast blir debatten aldrig mer än en snuttifierad, förlamande filt att dra över huvudet. Många intressanta diskussioner begravs i floskler och tvärsäkra ställningstaganden.

Problemet går igen i Sally Potters senaste film, ”The party”. Politikern Janet (Kristin Scott Thomas) har bjudit in sina vänner för att fira en befordran i det brittiska parlamentet. Men precis när glasen har klirrat samman i en skål till Janets ära avslöjar hennes make Bill (Timothy Spall) en hemlighet som förvandlar kalaset till en kaotisk terapiseans.

Filmen är bara 71 minuter lång, ändå blir intrigerna många men sällan intressanta. Den snygge finansvalpen (Cillian Murphy) svettas kopiöst, ansatt av svartsjuka och planer på att ha ihjäl sin flickväns älskare. Det lesbiska paret (Cherry Jones och Emily Mortimer) är gravida med trillingar och inser att de har olika syn på såväl feminismens framtid som det emotionella ansvaret i en parrelation. Den gravida spyr och gråter, medan hon med professorstitel får kalla fötter och har svårt att dölja det.

Artikelbild

| Kristin Scott Thomas spelar Janet, en framgångsrik politiker som bjuder in sina vänner för att fira framgångarna. Pressbild.

Är det kul? Nej, inte särskilt.

Det är som om Sally Potter har scrollat i sitt eget flöde där sextioplussarna dominerar med arga burop, och har slängt ihop manuset till "The party" med avsikten att bjuda på en intellektuell brottningsmatch. Ett svartvitt kammarspel där Potters alter ego, cynikern April (Patricia Clarkson) tampas med sin världsuppfattning, liksom pojkvännen Gottfrieds new age-floskler.

Problemet är att replikerna låter mekaniska och mer som plakat för Potters egna funderingar än rollfigurernas tankar. Kanske fungerar den här typen av förfinad fars i en brittisk kontext, men för mig är det obegripligt att hon, med filmer som ”Orlando” i bagaget, inte lyckas utmana normer om sex och politik med större finess än så här.