När Östgötateatern satte upp ”La Cage aux Folles” 1993 med Christian Zell som Georges och Jörgen Mulligan som hans älskade Albin/Zaza satt en ung man med showbizdrömmar i publiken och drabbades som han aldrig gjort tidigare. Innan säsongen var över hade Mattias Carlsson sett föreställningen tio gånger och den förändrade hans liv för alltid.

– Det var otroligt mycket på grund av att tematiken var så viktig för mig. Det här gör att jag vågar vara mig själv, tänkte jag. Det är framför allt en kärlekshistoria och ett familjedrama och inte en dragshow.

Nu har han äntligen fått göra sin egen version av den prisade Broadway-klassikern, med Richard Carlsohn som Albin/Zaza och Pontus Plænge som Georges. På fredag har den premiär i Linköping efter att ha spelats i Norrköping under hösten.

Artikelbild

| Pontus Plænge och Mattias Carlsson.

Storyn är för många välbekant: paret Georges och Albin driver dragshow-klubben La Cage aux Folles med Albins alter ego Zaza som stjärna. Deras gemensamma son kommer hem och presenterar sin fästmö – dottern till en mycket konservativ politiker – och familjerelationerna ställs på sin spets.

Mattias Carlsson är noga med att påpeka att huvudfokus i hans version av den glittriga musikalkomedin är just kärleksrelationen och dramat.

– Om man inte tror på Zaza och Georges som par faller hela konceptet. Jag vill att hela publiken går hem med känslan av att det där skulle kunna ha varit vårt förhållande, oavsett om man lever i ett straight eller homosexuellt förhållande. Men det är också lätt att se pjäsen från bara ett håll – stackars Zaza som blir sviken av sin son. Vi vill belysa att det inte heller är så lätt att växa upp med två homosexuella föräldrar, säger han.

Pontus Plænge håller med.

– Inte minst två föräldrar med det yrket. Två artister som går upp i jobbet och är rätt så excentriska.

Även Pontus Plænge såg föreställningen tidigt, 1986 på Oscarsteatern i Stockholm, och slogs av det häpnadsväckande i att kärleken mellan två män över huvud taget lyftes fram på det sättet – i en lättillgänglig Broadway-musikal med potential att nå fram till precis vem som helst.

Att den fortfarande berör har han fått flera tecken på under höstens föreställningar.

– Jag och Liselott Lindeborg var på konsert i De Geer-hallen och då kom det en man springande och ropade: ”Ni är det bästa som hänt 2016! Jag har sett den tre gånger! Kan jag få era autografer!”. Och jag vet att en tjej har sett föreställningen 14 gånger under hösten.

Han har hört om några reaktioner åt andra hållet. Någon i publiken hade svårt att relatera ”när alla på scenen är bögar”.

– Ja, det är många bögar på scen. Men oavsett vilken pjäs vi spelar är vi till för att beröra och uppröra och skapar vi diskussion är det bara toppen, säger Mattias Carlsson.

Men glitter, drag och komik – är det inte lätt att trilla in i klichéer?

– Jo, men det här är en värld som existerar. Transmiljön existerar och det visar vi att den gör, säger Mattias Carlsson.

Gayrörelsen är stor och en del inom den har tagit avstånd från ”La Cage aux Folles” eftersom de tycker att den just kan förstärka fördomar och klichébilden av homosexuella som idel glittriga fjollor.

– Jag tillhör gruppen som tycker att det är livsviktigt att alla grupper i gayrörelsen är representerade. Det här finns också och är en del av alltihopa. Alla människor är olika, det är det viktiga, säger Mattias Carlsson.

– Om man spelar ”Dödsdansen” är det ingen som säger ”men så där är inte heterosexuella”, säger Pontus Plænge.

Nu blir det mycket snack om budskap och allvar. Men det är väl show också?

– Det är show i högsta grad! Det dansas och sjungs på högsta Broadway-nivå. Det är helt otroligt, säger Mattias Carlsson.