– Jag har aldrig haft skrivkramp. Tack och lov. Sedan jag var 14 år har jag velat bli författare och det är vad jag vill göra i mitt liv, säger han.

Han solbränd. Glad. När vi träffas har Mons Kallentoft lämnat hemmet på Palma de Mallorca för att lansera elfte boken i serien om Linköpingspolisen Malin Fors.

I "Bödelskyssen" är Malin Fors tillbaka i Linköping efter en utflykt till Bangkok. Det blir en våldsam historia där en man hittar sin 14-åriga dotter hängandes i taket hemma i villan. Kort senare står han i ett plan på Linköping city airport med ett gäng kalla, plommonliknande handgranater i handen.

"Bödelskyssen" är del två i sviten om våra sinnen. Nu handlar det om känseln.

– Vad är kontrasten till det kalla? Jo, hur han minns hur när han smekte sin dotters varma kind när hon skulle sova. Nu är hon död, han kanske står där för att hämnas på något sätt. Det ena ger det andra och till slut finns en berättelse som har mycket med hur vi möter världen att göra, men även hur världen ser ut i dag utanför det intima, säger Mons Kallentoft.

Du ser inget slut på deckarna om Malin Fors?

– Nej, det gör jag inte. Ett par, tre böcker till minst, beroende på var man drar gränsen vid sinnena och så. De här karaktärerna lever och finns kvar på något sätt. Jag har svårt att se poängen med att göra slut på Malin, liksom.

Mons Kallentoft böcker i all ära. Snackisen det senaste halvåret har varit filmatiseringen av hans fem första böcker om Malin Fors. Hur det blir, när det blir och var det blir är inte klart i dagsläget.

Men Mons Kallentoft, som varit med ganska mycket i manusarbetet, har sin åsikt klar.

– Alla jobbar för, och alla vill, att det ska spelas in i Linköping.. Allt annat skulle kännas lite fel. Böckernas själ finns ju här i stan, säger han.

Hur viktigt för dig är det att böckerna nu blir film?

– Jag har tackat nej hur många gånger som helst. Jag har funderat ganska mycket på det, det har aldrig varit viktigt för mig och är inte viktigt nu heller. Många utanför tror att det är det finaste som kan hända, att böckerna blir film, men det fina för mig är författeriet.

Det har fått 17 år sedan debutromanen "Pesetas". Då handlade det om Madrids undre värld. I dag bor Mons med familjen på Mallorca. En drömvärld för många. Mons är lågmäld och beskriver en vanlig dag, ja så här:

– Jag skickar i väg barnen till skolbussen. Sen skriver jag till klockan fem innan jag tränar, springer eller spelar lite tennis. Sen går det på repeat..., säger han och skrattar lätt.

Tennis alltså. Du spelar inte padel, det är ju stort i Spanien och blivit hett i Sverige?

– Nej, det är ingenting för mig. Varenda svensk på Mallorca spelar padel, det är jättetrendigt. Men då drar jag mig undan...haha! Jag vet inte, men tennis passar mig. Långsam, elegant grustennis.

Du har sålt miljontals med böcker vid det här laget och håller ett vansinnigt högt tempo. Finns det inget annat som kittlar?

– Nej, att skriva är grejen. Så länge hjärnan är med så ska jag göra det. Jag brukar tänka på gamla målare som David Hockney, 80 år i det närmaste döv och säkert god för flera hundra miljarder. Han målar varje dag. Tio timmar. Lucian Freud, samma sak, han dog väl i ateljén 88 år gammal. Ska man vara författare på riktigt ska man inte tjafsa för mycket, det är vad man gör. Det låter dödstrist, fast livet ska inte vara så jävla kul jämt.

Snart är han tillbaka i Linköping igen. Mons Kallentoft är en av författarna på Bokens afton på Stora teatern 20 november. Kvällen är otroligt populär och biljetterna sålde slut på nolltid. Mons Kallentoft var en av gästerna även 2008

– Är det så längesen? Shit. Teatern är en otrolig lokal och det ska bli kul.

Men att spegla sig i rampljuset är inget Ljungsbrosonen Kallentoft trivs speciellt bra med generellt.

– Haha! Nja, det är inte min grej alltså. Vissa går igång som fan på kändisskapet, men jag tycker mest att det är genant. Jag vill mest skriva mina jävla böcker, sedan är det bra med det.