En fullsatt helgedom fick i lördags höra hur tio förhållandevis självständiga satser med varierande besättning rymde en myckenhet av uttryck, där såväl storslagenhet som andakt förmodligen haft sin grund i en äkta känd religiositet hos tonsättaren. Tonspråket var ärke-romantiskt och inte svårt att ta till sig.

Kanske var tenoren Diaz´ utpräglade operaröst inte det optimala instrumentet för att komma åt texten ”Stabat Mater dolorosa” (ungefär ”Smärtornas moder”), trots hans oklanderliga sångteknik. Bassångaren Stella fungerade bättre tillsammans med inramningen, och överlag sjöng de fyra sångsolisterna njutbart – till och med när de sjöng tillsammans, något som inte är självklart, solistiska röster och sångsätt krockar lätt med varandra, men här uppnådde de en expressiv enighet.

Det är svårare att bedöma en körs insats i ett monumentalt verk än när det är fråga om klangskiftningar och precisionsarbete i a cappella-musik eller med mindre ensembler. Men helt klart gjorde de unga sångarna i Anna-Carin Strands båda körer en god och disciplinerad insats. Det var nödvändigt att ha många körsångare på plats för att matcha den stora orkestern. Herrstämmorna lät bra i sjätte satsen, och damkören klingade strålande i den fjärde – den allra vackraste satsen.

Artikelbild

De gamla latinska texterna och den tradition de är en del av har ett oskattbart egenvärde. Samtidigt kan latinet distansera och göra texten ”ur-laddad”, så att den inte handlar om något utan reduceras till ett vokalt ”kyrko-sound”. ”Men ”Stabat Mater” handlar om något verkligt; den som lyssnar hör inte bara den stiliserade texten om Maria vid Jesu kors, utan även den om a l l a smärtornas mödrar – de är många och ingen behöver leta långt bort för att upptäcka dem!

LISO växer och låter allt bättre, mer moget och balanserat. Med små medel ledde Gustafsson den stora orkesterapparaten, han åstadkom bland mycket annat imponerande crescendi som nära nog tog andan ur en.

Att göra en kort sammanfattande bedömning av en konsert med så många ingående parametrar låter sig nästan inte göras, det satta betyget får ses som töjbart. Visst fanns det skönhetsfläckar, tveksamheter och små rytmiska slitningar.

Men det är inte intressant att i första hand betygsätta någons balansgång på en slak lina av perfektion, mer om förmågan att förmedla något angeläget. Det gjorde orkester och kör och solister, så gjorde även Dvořák när han i sista satsen – efter all sorg och förtvivlan i de föregående – skapade något som kan liknas vid en kraftfull soluppgång!