I den experimentellt nyskapande stadsdelen har åtta konstnärer arbetat med olika utspridda platser. Allt genomfört i gedigna kvalitetsmaterial. Med karta i hand kan man gå på lustfyllda upptäcktsfärder. Vid Nobeltorget glittrar Katarina Löfströms paljetter på husfasad och stödmur över Smedstadbäcken. Ett poetiskt ljusspel. Som kontrast kan man spana efter My Lindhs fyndiga korttexter runt hörn och kanter i stadsmiljön. Nästan samma anda återfinns i Fredrik Noréns oväntat deformerade stolsformer ”Break”.

Två broar har bearbetats konstnärligt. Hasti Radpour har utfört stiliserade målningar på ett brofundament. Ulla Fredriksson har formgett gångbanans sidoskydd som ett slags molnplåtar med plus och minus. Mönster av fråge- och utropstecken har gett liv åt Eva Beierheimers skärmskulptur i tre delar. Längre bort i parken Paradiset smyger sig Stefan Klaverdals ljudkonst in. I närheten finns också Michael Johanssons kraftfulla och vackert omöjliga hinderskulpturer med anspelning på hästkulturen i Valla. Det finns också konst inomhus och i temporära utställningar i lägenheter.

Universitetsparken har sedan år 1999 tillförts nya skulpturer tack vare Akademiska hus. Nu finns närmare 30 verk. I år är det 6:e gången med projektet Permanens. Sex unga konstnärer från konsthögskolorna har valt ut olika platser. De unga är ännu fria och vågar ta större risker med mindre budget och efemära material än de etablerade konstnärerna i Vallastaden. Ibland skapar detta en intressant nerv.

Artikelbild

| Ett urval från My Lindhs verk ”Jag rörde mig i textens riktning.”

Se till exempel den utelämnande och bortvänt intima träskulpturen av Hanna Hultén vid en damm. En intim scen med självsex av en tonårsflicka med den överraskande titeln ”Hämnerskan”. Verket handlar om att återerövra sin egen sexualitet. Idén med en damm återkommer hos Martine Flor i form av expoxilackad corténstål som blänker i solen. Tidens gång finns i Melanie Wiksell arkeologiska gestaltning med fynd från olika tidsepoker likväl som i Joel Danielssons syntetiska flyttblock.

Busigt spretig och kaxig är Ida Idaidas högresta skyltskulptur med den råa texten ”Hollowness”. Ganska nära står Sanna Laabans pastellfärgade skulpturgrupp ”Parkvakterna”. De är uppskalade varianter av s.k. köavskiljare som syns vid VIP-arrangemang. En fiffig och spirituell konstnärlig idé.

Överlag kan man glädjas åt samtliga konstnärer i Vallastaden och universitetsparken. All deras inneboende originalitet. Deras naturliga drift att söka sig bortom allfartsvägarna och konvenansen, att skapa nya och oväntade möten. De är som om de alltid ovetande vinklar sig runt hörnen i stället för att bara springa rakt fram med tidens allströmmar. Skönt är det! Och tur för oss som betraktare som ges nya upplevelser.