För många år sedan intervjuade jag Tomas Ledin. Bland annat kom vi att prata om varför hans samhällsengagemang var så totalt frånvarande i de låtar han gjorde. Han ordnade ANC-galor, jobbade med Artister mot nazister, byggde skolor i Tibet och var redan som tonåring pacifist, vegetarian och demonstrerade mot Vietnam-kriget. När han uppträdde i Sydafrika presenterades han som en svensk blandning av Che Guevara och Elvis Presley.

Men trots detta var låtarna närmast provocerande fria från några som helst tankar om det samhälle vi lever i (även om det säkert är några som skyller sommarens korthet på Stefan Löfven).

I sommar har det blossat upp en debatt kring Håkan Hellström, och det var den som fick mig att leta upp min gamla Ledin-intervju i arkivet. Musikskribenten Annah Björk uttryckte i en välskriven text i Göteborgs-Posten att Håkan Hellström borde använda sin enorma plattform till att framföra ett budskap om den tid vi lever i. Underförstått ta avstånd från de populistiska strömningarna.

Och det är ju en intressant fråga. Om man har en publik på 70 000 personer flera kvällar i rad: Bör man säga något om världsläget? Om att en sexistisk rasist blivit världens mäktigaste man? Att barn efter barn drunknar i Medelhavet? Att ungdomar skickas till döden i Afghanistan?

Jag tycker mycket om när artister vill, orkar och vågar ta ställning. När Niklas Strömstedt gör en antirasistlåt i ”Så mycket bättre”, när Benny Andersson sponsrar Feministiskt Initiativ. Eller för den delen när Mange Schmidt moderatrappar ”Om du är driftig så kom igen och driv nåt”. Det är ett bra sätt att utnyttja rampljuset, och gör i mitt tycke artisterna mer intressanta.

Men att kräva att de har skyldighet att lyfta blicken ovanför sandaler av plast, överkörda fåglar eller grönsvarta gårdar..? Nja.

I intervjun svarade Ledin att han hade försökt att skriva politiskt, men inte fått till det, och fortsatte: ”Man kan ju vara politiskt medveten och intresserad av samhällsutvecklingen och jobba på Posten. För mig har det aldrig varit en motsatsfråga. Och det finns ett ämne som är mycket viktigare, och det är ju kärleken i alla dess former. Ett samhälle utan kärlek faller sönder.”

Håkan Hellström är precis som Ledin framför allt en kärlekspoet, och risken är att många skulle gå miste om kärleksbudskapet om han började lufta åsikter på scenen. För det finns ju en risk att han inte tycker som jag.

Det som dessutom förbisetts i debatten är att Håkan faktiskt gjorde ett försök till världslägeskommentar under sommarens turné. Jag såg honom två gånger – Bråvalla och turnéavslutningen på Ullevi – och båda gångerna bjöd han på någon sorts monologsketch om vikten av mångkultur där han for fram och tillbaka över scenen, gestaltade Sankte Pär och pratade engelska och något sorts klickljudsspråk. Det var bara att den var fullständigt obegriplig.

Och det måste man ju ha respekt för. Alla är inte lämpade att uttrycka sig politiskt. Ledin insåg sina begränsningar tidigt, och flyttade samhällsengagemanget till fritiden. Hellström måste också ha rätt att göra det.