Äntligen har Dale Cooper vaknat. Efter femton och ett halvt avsnitt där han hasat fram i något slags halvkoma är vår älskade FBI-agent sig själv igen. Och han har en del utredningsarbete att ta itu med.

Den nya säsongen av ”Twin Peaks” har varit en prövning. Och låt mig först som sist säga detta: nej, inte ens ett inbitet fan som jag tycker att den nya serien varit lika bra som den gamla. Men den har heller inte nått samma bottennivåer.

Den tv-serie som blev så populär 1990 var, trots mord och mystik, ett varmt porträtt av människorna i en småstad i USA:s nordvästra hörn. Kärlek, vänskap, sorg och körsbärspaj var bärande beståndsdelar – förutom mordgåtan som utreddes av den vänlige, välklädde och aningen excentriske agent Cooper.

Artikelbild

”Twin Peaks” skapades visserligen av den minst lika excentriske David Lynch. Men hans medförfattare var Mark Frost, som bland annat skrivit ”Spanarna på Hill street”, och större delen av serien skrevs och regisserades av andra (vilket märktes i den urvattnade och allt tramsigare andra säsongen). Det vara bara några nyckelavsnitt som regisserades av Lynch själv: inklusive det sista, som slutade med att Cooper fastnade i The black lodge, och att hans dubbelgångare, besatt av den onda anden Bob, kom ut därifrån.

Mark Frost har varit medförfattare även till den nya serien, och det är troligen tack vare honom som Big Ed äntligen har fått sin Norma, och publiken har fått några sekunder av normalitet då och då.

Men det är en kyligare serie, mer våldsam och utan den känsla av gemenskap som fanns i gamla "Twin Peaks".

Framför allt har vi som älskar David Lynch fått 18 timmar äkta Lynch-surrealism. Att jag njutit, skrikit, suckat och skrattat mig genom hela serien beror i hög grad på att jag ser kopplingarna till hans långfilmer. Det är som om de alla handlar om samma universum, någonstans mellan ett välordnat helylle-Amerika och en diffus mardröm, där blinkande, sprakande lampor och röda ridåer är ingångar till en annan, mörkare värld.

Artikelbild

Uteliggaren med svartmålat ansikte, till exempel, dök upp första gången i ”Mulholland drive” (2001), som en mer skräckinjagande version av de andeväsen som enligt den nya serien kom till New Mexico i samband med kärnvapentesterna på 50-talet.

Det är för övrigt det närmaste Lynch har kommit en förklaring till varför saker sker. I regel kastar han bara ut pusselbitarna och vi får lägga pusslet själva. Men om man känner till Lynchs fixering vid elektricitet och minns filmen ”Twin Peaks: fire walk with me” (1992) förstår man varför Harry Dean Stanton (i rollen som Carl) stirrar på en stolpe invirad i sladdar och ledningar.

Att skådespelare som han återkommer i olika roller är en annan Lynch-favorit. En av seriens höjdpunkter var när Coopers medarbetare Diane, som vi aldrig fick se i originalserien, dyker upp och spelas av Laura Dern, som var med i ”Blue velvet” (1986) och ”Wild at heart” (1990).

Kände någon igen den rödhåriga kvinnan som satt bakom ett träd tillsammans med den nervöse knarkaren Steven och en pistol i avsnitt 15? Det var Donna Haywards lillasyster Gersten Hayward, spelad av Alicia Witt som debuterade som allvetande lillasyster till McLachlans karaktär i ”Dune”.

Lynch har haft tur och lyckats få med några trotjänare innan det var för sent. Miguel Ferrer (som spelar Albert) dog i januari och Catherine Coulson (The log lady) redan 2015.

Den mystiske FBI-avhopparen Philip Jeffries spelades av David Bowie 1992. Honom hann Lynch uppenbarligen inte ta några scener med innan han avled 2016, så när Coopers dubbelgångare möter honom spelas Jeffries av ... något slags kaffepanna som pyser ut ånga och siffror.

Ja, David Lynch har otroligt nog fått fritt spelrum för sin surrealism. I takt med att knasigheterna tilltar blir specialaffekterna allt mer simpla. Laura Palmers mamma öppnade en lucka i ansiktet i avsnitt 14 och när Diane förvandlades till en gyllene kula i avsnitt 16 var scenen lika klumpigt lågteknologisk som absurd.

Nu återstår bara slutet. De två sista avsnitten sänds av Showtime i USA söndag 3 september och finns på HBO i Sverige måndag 4 september.

Cooper är äntligen, äntligen på väg tillbaka till Twin Peaks. Lynch har lämnat lösryckta ledtrådar och döda kroppar överallt under de hittills visade 16 avsnitten. Den som hoppas på att alla gåtor ska lösas, de skyldiga ställas till svars och mysterierna förklaras får nog titta på någon annan tv-serie.

Min gode vän kriminalreportern, som skriver om dubbelmord mest hela dagarna, har också följt ”Twin Peaks” i sommar. Han säger att han slutat försöka förstå hur de många morden hänger ihop.

– Jag försöker se allt med öppet sinnelag, som ett konstverk, säger han.

Det är troligen rätt inställning. Allt kan hända i ”Twin Peaks”.