I onsdags var det dags: årets sommarpratare presenterades, direktsänt i Berwaldhallen. Och snacket satte direkt igång i fikarum och på sociala medier. Varför var inte han med? Varför var hon med? Vilka ska ni lyssna på?

Ja, det är imponerande att Sveriges Radio lyckas behålla högtidligheten och spänningen kring sommarpratarna år efter år. För visst har väl formatet egentligen spelat ut sin roll?

I dessa tider med tusentals poddar fulla av självutlämnande samtal, spännande berättelser och vältänkt kunskapsförmedling – varför ska jag lyssna på just "Sommar i P1"? Själv är jag ingen stor poddkonsument, men i vanliga fall skulle jag ju hundra gånger av hundra välja ett avsnitt av Alex & Sigge, Lunch med Montelius eller Skäringer & Mannheimer framför att ladda hem en och en halv timme med Förskringskassans generaldirektör Ann-Mari Begler.

Men det är ju just det som är grejen med "Sommar i P1". Programmet är nästan lika folksamlande som Melodifestivalen, och traditionens makt är stor. För många av oss kräver varje sommarprogram ett aktivt ställningstagande – vill jag lyssna eller inte – och vid sidan av de givna avsnitten är det nästan lika många som jag råkar fastna i av bara farten. Vilket aldrig skulle hända med en vanlig podd.

"Sommar" har lite samma funktion som papperstidningen har fått: den som bara använder nätet får lätt bara del av det som råkar passera i det homogena sociala medier-flödet, medan den som bläddrar i en papperstidning lätt råkar få sig nya insikter till livs som den aldrig hade sökt upp självmant.

Nåja. Så hur blir sommaren? Tja, jag har inte mycket att klaga på. Det mest skandalösa i årets uppställning är väl att personer som Gullan Bornemark, Harriet Andersson och Per Gessle aldrig har pratat tidigare.

För oss kulturintresserade finns flera godbitar. Tre superstjärnor inom tre konstarter – Per Gessle, Fredrik Backman och Ruben Östlund. Ghosts Tobias Forge, som droppar påvemasken och berättar sin sanning om turerna bakom Linköpingsbandets världssuccé och interna bråk och avhopp. Unga musikbegåvningar som Jakob Mühlrad, Tove Lo och Cherrie. Och så Stig Björkman, Linda Boström Knausgård, Lisa Langseth, William Spetz och andra dokumenterat goda berättare.

I övrigt är förstås några givna fingret-i-luften-talare med, som Linnéa Claeson, Magda Gad och Anders Arborelius och ett par givna myspratare som Kalle Lind och mathistorikern Richard Tellström.

Något riktigt kontroversiellt val hittar jag inte, även om några säkert stör sig på att feministkämpen Linnéa Claeson, hbtq-härföraren Rickard Söderberg och den nykläckta vänsteragitatorn Sven Melander får prata ostört. Jag hade nästan väntat mig att SR skulle slänga in en Joakim Lamotte, Tino Sanandaji eller Marcus Birro för husfridens skull. Nu får "etablissemangskritikerna" nöja sig med gamle Livets ord-pastorn Ulf Ekman och den eviga "om detta får man ju egentligen inte prata"-prataren Johan Hakelius.

Och själv ser jag redan nu mest fram emot 15 augusti. Det är då Ann-Mari Begler har lovat att berätta allt om myndighets-Sverige. Det kommer att bli åka av.