George Lucas suckar. Flyttar den tunga, förgyllda statyetten från höger till vänster hand och tillbaka igen. Tittar på inskriptionen: ”For achievement in editing”.

Det är måndag 3 april 1978. Galan är över, alla Oscars är utdelade och det börjar bli sent. Kända och okända filmarbetare strömmar genom foajén till Dorothy Chandler Pavilion, på väg ut i den ljumma Los Angeles-natten.

Han gäspar.

Artikelbild

Samma kväll i New York. 3 april 1978 spelade Woody Allen med sitt jazzband på Michael’s Pub, precis som alla andra måndagar.

– Grattis. Vad vann du för kategori?, frågar en röst bredvid honom.

Han tittar upp. Kvinnan bredvid är längre än han och mycket välbekant. ”Kay Corleone”, är hans första tanke. Hon tittar på Oscarsstatyetten i hans hand. Han håller den ifrån sig.

– Eh, nej den är inte min. Det är min fru som vunnit den, Marcia. Hon är där borta och ringer sina föräldrar, förklarar George lite generat och nickar i riktning mot telefonautomaten där hans hustru är upptagen med att berätta allt för andra gången.

– Åh, förlåt, säger kvinnan. Hon sträcker fram handen, vilket inte är så lätt eftersom hon bär på tre Oscarsstatyetter, och presenterar sig:

Artikelbild

Diane Keaton. fick priset för bästa kvinnliga huvudroll.

– Hej, jag är Diane Keaton.

– Jag vet, vi har träffats. Jag känner Francis, jag hälsade på när ni gjorde ”Gudfadern”. Jag heter George Lucas.

– Oj, är det DU? Med den där rymdfilmen? Åh, förlåt jag kände inte igen dig. La di da! Men grattis, du vann ju massor där inne, säger Diane Keaton medan hon kämpar för att inte tappa någon av sin tre tunga Oscar.

George Lucas gör en grimas. Visst är han stolt och glad för alla medarbetarna som belönats den här kvällen. Kostymer, musik, effekter, klippningen ...

– Grattis själv, du ser ju också ut att ha vunnit massor, säger han sammanbitet och kastar en blick på de tre guldpjäserna i hennes famn.

– Ha ha, alla är inte mina, säger Diane Keaton, och fortsätter:

– Woody vann ju för både bästa regi, bästa manus och bästa film, men han är ju inte HÄR! Han är ju så dum, han spelar med sitt jazzband i New York, han gör det varje måndag och han vägrade åka hit, fast jag sade att det kunde vara enda chansen i livet att vara med om något sånt här: grand slam på Oscarsgalan – och han missar det!

Hon skrattar. George Lucas ler snett.

– Jag vet. Jag var nominerad i samma kategorier.

En obekväm tystnad infinner sig. Diane längtar efter att telefonautomaten ska bli ledig.

Plötsligt stormar en gänglig, skäggig man fram, dunkar George i ryggen och ropar grattis. Sedan tar han Dianes hand och skakar den entusiastiskt.

– Hej, jag är Steven Spielberg, kompis till George! Grattis! Du var fantastisk i ”Annie Hall”, grattis till priset för bästa huvudroll, ropar han förtjust.

– Visst var det en underbar gala, säger han, och Diane håller med.

– Den kunde varit snabbare, mer intensiv, muttrar George.

– George, vad är du sur för? Jag sade ju från början att din film skulle bli en succé. Sju Oscars till ”Stjärnornas krig”, det är ju fantastiskt, försöker Spielberg.

– Leigh Brackett är död. Har du inte hört det? Hon dog härom veckan. Jag vet inte vad jag ska göra med manuset nu, säger George.

– Vem är Leigh? Vilket manus?, frågar Diane Keaton.

– Leigh Brackett, hon är författare, en underbar äldre dam som skrivit massor av science fiction. Hon hjälpte mig med uppföljaren. Hon skrev ett jättefint första utkast, förklarar George.

– Aha, det blir alltså en ”Stärnornas krig del två”, säger Diane.

– Del fem, säger Steven.

– Fem?, frågar Diane förbryllat.

– Äh, jag orkar inte förklara, suckar George Lucas.

– Ge manuset till Lawrence. Han gör ju ett kanonjobb med arkeologen, säger Steven.

– Lawrence Kasdan? Jag vet inte, han är ganska grön, säger George.

– Arkeologen?, frågar Diane.

– Henry Jones! En arkeolog som har en massa äventyr, det handlar om indianer och nazister och jakten på den försvunna skatten. En kille som heter Lawrence Kasdan skriver manus. George och jag ska göra filmen ihop, det kommer att bli jättebra, berättar Steven Spielberg.

Då har Marcia Lucas äntligen lagt på luren, ansluter sig till de andra, och tar hand om sin Oscar hon vunnit för klippningen av ”Stjärnornas krig”.

– Hej Steven, visst var det roligt?, säger Marcia.

Spielberg gratulerar och kysser henne på kinden.

– Så ja, det räcker, säger George, går emellan och lägger armen om sin fru.

– Kan vi inte gå ut och fira allihop? Jag måste bara ringa ett samtal först, säger Diane.

Spielberg blir förtjust, men George Lucas skakar på huvudet.

– Nä, vi måste hem och gå ut med hunden, säger han. Marcia ser besviken ut.

– Okej, bara håll de här, snälla, så ska jag ringa, säger Diane och räcker över de tre statyetterna.

Det hinner gå fram ganska många signaler, och Diane Keaton börjar fundera på vad klockan är i New York, innan luren lyfts i andra änden och myntet trillar ner i automaten.

– Vem har dött, gnäller en sömndrucken röst i luren.

– Woody, det är jag! Du vann! Du vann för bästa regi, bästa film, bästa manus. Och jag fick också pris. Du borde ha varit här!, ropar Diane Keaton i luren.

– Och lämna Manhattan? Är du inte klok?, gäspar Woody Allen.

– Woody, jag har inga fler mynt. Jag hinner inte prata mer, jag ville bara gratulera. Jag ville gå ut och fira, men de jag pratade med här var så tråkiga, de skulle gå ut med sin hund. Tänk dig det, ut med hunden, i långklänning och smoking.

– Hund? Vilken hund? Diane, vad ...

Samtalet bryts.

Diane Keaton återvänder till paret Lucas och Spielberg. Hon får tillbaka de tre statyetterna, hon är tacksam att producenten Charles H Joffe tog emot priset för bästa film så hon slipper släpa på det också.

– George, vi hörs om Henry Jones, säger Spielberg.

Lucas, som är på väg ut, vänder sig om och ropar till sin kollega:

– Jag har ändrat mig om namnet. Henry låter för trist. Vi döper honom efter min hund, Indiana. Han ska heta Indiana Jones!

I New York är klockan tre på natten. Woody Allen stirrar i taket. Nyss var han så trött att han knappt begrep vad Diane sade, nu är han klar­vaken.

Fyra Oscars? Är de inte kloka? Det måste vara ett dåligt tecken, ett förebud om olycka, tänker han. Och så det här nya manuset han kört fast i. Tankarna vandrar hit och dit. Vad var det för hund hon pratade om?

Att lämna festen och gå ut med hunden.

Plötsligt ser han bilden framför sig.

Woody Allen tänder sänglampan, stiger upp, sätter sig vid skriv­maskinen och hamrar ut scenen han just sett för sitt inre: Diane Keaton och han själv, i långklänning och smoking, på promenad med en hund mitt i natten. De sätter sig på en bänk vid Brooklyn bridge, och sitter där och pratar tills det börjar ljusna. Så där, det är en bra början på en kärlekshistoria.

Han slutar skriva. Sirener drar förbi utanför, i staden som aldrig sover.

”Manhattan”, tänker han. Så ska nästa film heta.

Den här texten är fiktion, baserad på verkliga personer och händelser. fredrik.kylberg@ostgotamedia.se.