Av en händelse läser jag för två veckor sedan en kulturessä på expressen.se av Geir Gulliksen (uppmärksammad för romanen ”Berättelse om ett äktenskap”). Essän inleds som ovan och fortsätter:

Det är som syttende mai eller nyårsafton, då alla ska ropa hurra hela dagen eller skjuta fyrverkerier, de dagarna blir jag alltid negativ och dum och ensam, han som inte kan glädjas tillsammans med andra.”

En vecka senare läser jag med samma häpnad en krönika av Sara Meidell i Dagens Nyheter:

”/…/ fråga mig om det mest basala i pågående vintermästerskap och ni kommer att få en flackande blick i retur. Hansdotter-vem? Skiathlon – vad är ens det?”

Alltså är vi tre (varav en är norrman!) här i världen som delar detta bitterljuva utanförskap, ointresset för sport och idrott. Jag som trodde jag var unik. Attans.

Genast måste jag nu påtala att jag har ett behov av att röra på mig. I hela mitt vuxna liv har ofta jag cyklat långa sträckor, såväl utomlands som hemmavid. Likaså fjällvandrat. Jag äger ingen bil. I somras knallade jag nio mil i Skåne. Sjutton Midnattslopp à tio kilometer i Stockholm har jag ”sprungit”, inte gjort ”bra tider” men haft kul och mått bra. Åkt långfärdsskridskor också.

Så det är inte det.

Gulliksen igen:

”/…/om jag kommer in i ett rum där ett sportprogram står på vänder jag på klacken och går ut. Särskilt när kommentatorerna börjar ropa med förvrängda röster, och särskilt om de är två. /…/ För mig är sportsändningar ångestframkallande – min version av Dantes inferno skulle vara att bli instängd i ett rum med eviga OS-sändningar som jag tvingades följa.”

Sara Meidell talar i sin DN-krönika att samma stängda dörrar som de Geir Gulliksen vittnar om är för henne dörrar som öppnas till det fria fält som OS och andra mästerskap lämnar för oss sport-imbecilla – det ljuva outsiderskapet.

Kanske det. Kan det handla om en skön motståndshandling? Man vägrar dras med i hojtandet och det sanslösa, unisona hyllandet av fysiska prestationer och tar en egen väg, där man njuter av aktivitet och ansträngningar i ackompanjerad av fågelsång, långt borta från vinterstudior, dopingskandaler och fotbollssupportrar som av, för mig, mycket oklara anledningar idkar dödligt våld mot andra supportrar.

Jag vet inte vad det i grunden handlar om. För mig har sport och idrott bara alltid varit något som pågår bortom en horisont dit jag inte når (förutom då jag alltså råkar ramla in i någon rapportering på radio eller tv, varpå jag blixtsnabbt, som av instinkt, byter kanal).

Inte är vi många och kanske är vi koketta prettogökar? Hoppas inte det.

I morgon är i alla fall OS i Pyeongchang över. Det har jag kollat upp på nätet, liksom att det var just där OS pågick. Det togs en del fina medaljer där, av svenskar, det har jag också inhämtat i ögonvrån.

Trevligt för dom. Antar jag.

Man kan ha kul utan sport. Vet jag.

skriver krönikör var fjärde vecka