Det började en måndag. Min kollega Victor hade jobbat helg och jag var kritisk till hans val av nyhetsnotiser på kultursidorna.

– Sådana här skvallergrejer om kändisar och våldtäkter brukar vi undvika. Det blir mest en massa lösa anklagelser som inte leder någon vart, sade jag förnumstigt, och tillade:

– Dessutom är det inte särskilt många som vet vem Harvey Weinstein är.

Artikelbild

"Wonder wheel". Kate Winslet spelar huvudrollen i filmen som har premiär 22 december. Regissör är den ifrågasatte Woody Allen.

Nu vet förmodligen varenda människa vem Harvey Weinstein är. Det pågår en revolution, och det enda filmbranschen kan skryta med är att ha varit först ut med att berätta hur kvinnor har behandlats. Vi trodde att vi levde i en civiliserad, modern värld men #metoo har avslöjat att en barbarisk forntid fortfarande pågår.

Det har varit en omskakande höst. Även en beskedlig typ som jag är medskyldig, åtminstone till tystnadskulturen. Sade jag till exempel något när chefen på mitt första jobb smekte min kvinnliga kollegas hals, trots att jag såg hennes äcklade blick? Nej.

Samtidigt vill jag inte bli ihopbuntad med männen som begår övergrepp. När kvinnor påstår att ”det är så mycket lättare för män, de ställer alltid upp för varandra” känner jag inte igen mig.

Det finns en machokultur där det fortfarande är fysisk styrka, pennalism och erövringar som räknas. Så var det i hålan där jag växte upp, så är det fortfarande i en massa manliga miljöer. Ofta i kombination med ett bildningsförakt.

Den machokulturen är ett problem både för kvinnor, och för de män som inte passar in där.

Woody Allen har länge känts som min bror och bäste vän. Närsynt, nervös, klumpig och beredd att se varje möjlighet som ett problem. Och samtidigt så smart och slängd i käften och filmiskt begåvad. Sedan ”Hannah och hennes systrar” kom 1986 har jag sett allt han gjort (och alla hans tidigare filmer). Det är en karriär som går i vågor och dalar men jag tröttnar inte.

Men Woody Allen är kontroversiell, på grund av sina kvinnoaffärer och outredda anklagelser om övergrepp i början av 90-talet. TT skrev nyligen om journalisten Melissa Silverstein som propagerar för att bojkotta Woody Allen.

Jag bojkottar hennes bojkott. På fredag är det premiär för Woody Allens senaste, ”Wonder wheel”, och jag tänker fortsätta se hans filmer.

Det är bra att Hollywood stänger dörren för männen som begått övergrepp, men försöken att radera dem ur filmhistorien gör mig förvånad. Jag tänker inte sluta se Kevin Spacey spela iskall skurk, eller Louis CK som slemmig charmör i "Blue Jasmine", och jag tänker fortsätta se sådant Weinstein producerat, som "Sagan om ringen" och Tarantinos filmer.

Jag tänker fortsätta diskutera de föråldrade kvinnorollerna, både i gamla James Bond-filmer och nya stolpskott som "Kingsmen" och "Deadpool", med min son. Jag tror på att se film, ifrågasätta och kritisera. Men jag tror inte på förbud och utrensningar och censur. Och i min seriehylla står "Tintin i Kongo" kvar.

Fredrik Kylberg filmspanar varannan onsdag. Mejla till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se.