Maj 1980. De hårda grabbarna ska gå på bio och se ”Deer hunter”. Ryktet säger att i den filmen skjuter de sig i huvudet så hjärnan sprutar ut. Att se det är ett mandomsprov jag helst vill slippa.

Pappa och jag åker fyra mil till Wasa Bio i Rättvik i stället. Där visas Vietnamkriget ur en annan synvinkel, i Milos Formans ”Hair”. Jag är knappt 14 år och har ännu inga cementerade estetiska eller musikaliska ideal, så hippie-musikalen går rakt in i hjärtat och stannar där.

Den mest kända scenen är när Berger (spelad av Treat Williams) dansar på bordet till de fina tanternas förskräckelse. Men jag identifierar mig mer med Claude (John Savage), den inkallade yngligen från landet som tänker göra sin plikt mot alla odds, trots att han blir kär och får nya vänner. Med åren har min favoritsång blivit ”Where do I go”, kanske det minst hippie-aktiga ögonblicket i hela filmen, där Claude går genom Manhattan i morgonrusningen och funderar högt över sina livsval.

Artikelbild

Maj 1985. Vi ska snart ta studenten. Än finns det tusentals tårar kvar. Men jag är arg, arg, arg på min oregerliga bästis som glatt flyter runt i tillvaron med sin gitarr och sina flickvänner medan jag får göra hela vårt så kallade grupparbete själv.

Hela klassen går och ser Milos Formans ”Amadeus” på Saga Bio i Mora. Det är andra gången jag ser filmen, och jag inser att jag är Salieri, den duktige förloraren som lydigt följer alla regler, den avundsjuke skurken som hatar den där förbannade, tramsiga, löjligt populära fånen Mozart.

April 2000. Jag har just köpt nyutkomna ”Star wars: episod 1 – det mörka hotet” på VHS, men den får faktiskt vänta. För den här kvällen går min bror och jag på Royal i Linköping och ser Milos Formans ”Man on the moon”, filmen där Jim Carrey spelar 70-talskomikern Andy Kaufman. Den får mig att älska både Carrey och Kaufman och att lyssna på R.E.M som gjorde ledmotivet redan 1991. Och framför allt är filmen mitt första möte med Paul Giamatti, som spelar Kaufmans mer stillsamma och anonyma kompis Bob Zmuda.

Giamatti blir en favorit, en expert på att spela trovärdiga och inte så snygga bifigurer. Hans stora stund kommer i ”Sideways” (2004) av Alexander Payne, som också handlar om två kompisar man kan relatera till: vildhjärnan som jagar brudar (Thomas Haden Church) och hans mer hämmade, inbundna och ofrivilligt komiska kompis (Giamatti).

April 2018. Kändisdöden härjar. Knappt har vi skrivit att Jerry Williams var folkkärast i Sverige förrän Lill-Babs avlider. Och sedan Avicii, bara 28 år. Någonstans där emellan dog den tjeckiske filmregissören Milos Forman, 86 år gammal. Som synes satte några av hans filmer spår i mig. Och då har jag inte sens nämnt ”Gökboet”.