För två veckor sedan var det 14 år sedan jag senast såg honom föra sina gula blend till läpparna och sakta dra in röken i lungorna samtidigt som han bet på en nagel. Nu är min pappa väldigt mycket mer för mig än bara rökning men det är lustigt det där vad det är som först kommer till minne när man tänker på någon som en gång fanns.

Den största sorgen med att få en rot avhuggen vid så ung ålder är att det är så otroligt många som har betytt så mycket för mig som aldrig kommer kunna lära känna en stor del av mig. Och det är inte rökningen eller lillfingernageln jag berättar om för vännerna som aldrig träffat min pappa. Det är inte heller om ärren på händerna som vittnade om ett långt arbetarliv eller hur den bruna plånboken nött ut så många bakfickor i jeansen att den formats till att bli ett extra lager läderhud.

Jag berättar istället om de karaktärer som jag, mina vänner och min pappa kan mötas i. Jag berättar om Janne "Loffe" Carlsson. Om att hans utseende (från filmen Repmånad åtminstone) är en avbild av den man som vaggade sin förstfödda till sömns i slutet på 80-talet genom att berätta om vad han såg på batiktavlorna i vardagsrummet. Eller att alla one-liners från Loffes samtliga karaktärer kan ha varit hämtade direkt från verkligheten och den man som stolt bar flaggan från fackförbundet på första maj men att han var så kort att bältet som användes för att stödja flaggan skavde på de mer privata delarna.

Janne "Loffe" Carlsson är nu också död. Skillnaden på honom och på min pappa är att Loffes arbetsliv bestod av att ge oss odödliga filmer som generation efter generation kommer att se oavsett om begreppet "repmånad" för länge sedan tappat sin relevans och de rika oljeshejkerna från arabvärlden som hetsar till kapplöpning känns som en förlegad nidbild. Och för den odödligheten är jag tacksam filmen. För visst finns det filmklipp på min pappa. Men främst är det han som håller i kameran - och vad säger en filmad solnedgång i Italien 1999 om hans person?

Mina framtida barn och hans framtida barnbarn kommer aldrig att träffa sin morfar. Men de kommer att lära känna honom genom filmer, musik och böcker gjorda av människor som aldrig visste att det en gång fanns en man som på lunchrasterna åkte hem för att höra sin sambo läsa högläsning ur böcker när de väntade sin dotter. En dotter som en dag växte upp och fick skapa sina egna texter. En dotter som tillägnar denna krönika till honom, Jan Harry Larsson. En man som det alltid går att lära känna genom andra.