Hela den otroliga Metoo-revolutionen kräver också att vi ser verkligheten i vitögat. Skitjobbigt men oundvikligt. Man måste tänka om, med betoning på ”man”. Det är, tror jag, verkligen fråga om en revolution, inget mindre, en milstolpe i historien; det finns ingen återvändo – och även vi män har självklart allt att vinna.

Jag har alltid hyst en viss beundran för Svenska Akademien. En gång i radio hörde jag en författare angripa den: ”Ni sitter där upphöjda och isolerade i ert elfenbenstorn!” Den dåvarande ständige sekreteraren Horace Engdahl svarade ”Där sitter vi gärna!” Det där tyckte jag var rätt bra; det behövs en kulturinstitution som är avskild från trenderna, modeväxlingarna, livet och kivet i världen, som förhoppningsvis går en egen väg.

Men nu börjar jag tänka om. Så upphöjd att man dum-envist stannar kvar i en anda från Gustav III:s dagar går det helt enkelt inte att vara, ens för Akademien. Inte om den ska verka på allvar i vår tid, här och nu. Och det vill den ju tydligen, när den tilldelar Bob Dylan Nobelpriset i litteratur? Då måste det väl gå att låta dem som inte vill vara med få lämna, och den få sparken som gjort bort sig utav bara h-e?

Mindre allvarlig men lika påtaglig är den smygande tröttheten man kan känna som annars ivrig kulturkonsument. Det blaséhotet kommer sig ofta av att man helt enkelt har sett, hört och läst så mycket att man kräver allt starkare retningar för att reagera. Svårt att göra något åt, det är ofta bara att gå på som förut och vänta in de rätta tillfällena.

Tips på ett sådant: Netflixserien ”Godless”, en miniserie vars första avsnitt är gåtfullt men berättelsen vecklar sakta och vackert ut sig under spännande sju avsnitt. Som de flesta verklig bra filmer berättar den i bilder.

Och som vanligt säger jag: ta del av din lokala kultur. En av årets upplevelser för mig var pjäsen ”Försvinnandet”, som visades på Petrus Magni scen i Vadstena och i Motala Convention Centre i Motala i november.

I dessa dagar ska man – apropå kulturtrötthet – när man måste ut och shoppa, skyndsamt göra det man ska med båda dövöronen tillslagna. Ur högtalarna väller nämligen för sjuttioelfte året i rad och på repeat sådan akustisk nedskräpning som Adolphson & Falks ”Mer jul” och Mariah Careys ”All I want for christmas is you”. Stackars, stackars butiksanställda, säger jag bara.

Jag har förstått att det faktiskt är ett arbetsmiljöproblem för expediter att tvingas bada i julmusik dagarna i ända från november till en bit in i januari. Snacka om brutal-blasé.