I vintras läste jag Peter Handbergs ”Jag ville leva på djupet”. Författaren söker upp skogen kring den lilla gölen Walden Pond nära staden Concord i Massachusetts, USA, där Henry David Thoreau på 1850-talet skrev klassikern ”Skogsliv vid Walden”.

Som vanligt vid den tiden på året började jag själv fundera på att uppsöka någon form av enslighet, där bara träd, gräs och stenar skulle vara sällskap. Och goda böcker.

I Handbergs bok berättar han om hur han på flyget får frågan av en elvaårig flicka bredvid sig om vart han är på väg och varför. Handberg förklarar att han ska besöka platsen där en före detta skollärare flyttade ut i skogen och byggde sig en hydda.

Flickan undrar varför han vill veta allt om den här gubben. ”För att han inte bara följde strömmen. Han försökte se något av värde i varje ögonblick. I naturen. Det finns så mycket trams och förljugenhet, så mycket onödig ytlighet och till idioti uppblåst godhet, men här har vi någon som tog livet på allvar…”, svarar Peter Handberg.

I Kerstin Ekmans senaste bok, ”Gubbas hage” förkastar hon uttrycket ”naturen”. Hon vill ha precisering; vi ska lära känna våra ängars och skogars myllrande liv. ”Naturen” är ju både träsk och kalfjäll.

Men okej. I januari-februari föds varje år tanken att jag ska – så snart det blir behagligt väder förstås – försöka uppnå ett så nära förhållande som möjligt till… eh… naturen.

Nyligen återvände jag från den veckan, hem till broöppningarnas, de tusende cykelmotionärernas och studentflakens Motala. Stor kontrast mot dagarna och nätterna i ett 1800-talstorp långt bortom mobiltäckning.

Efter ett dygn där lägger sig rastlösheten och man försjunker i ett tillstånd där man timmavis glor på ett flugsnappar-par som flyger i skytteltrafik mellan träden och en holk på stugans gavel och matar ungarna. Man urskiljer ljud av spillkråka, bofink, lövsångare, trädgårdssångare, gök och, på natten, uggla i kören av kvitter.

Och man tillgriper högen av böcker.

Så här är lästipsen inför sommaren: ”Hjärtats osynliga raseri” av John Boyne. Den kommer du inte att kunna lägga ifrån dig förrän du märker att det efterlängtade regnet löser upp bladen.

Debutanten Elin Willows ”Inlandet” är en helt annan berättelse. Märkligt gripande om att våra liv alltid består av val, även för den som till synes inte väljer alls.

Sarah Perrys ”Ormen i Essex” är en bladvändare av samma kaliber som ”Hjärtats osynliga raseri”.

Ett kapitel i taget har jag tuggat i mig Yuval Noah Hararis ”Sapiens”. En underhållande, ögonöppnande och faktiskt lättläst genomgång om oss alla; om människan på jorden.

Det går inte att fatta nu, men det blir höst. Håll ögon och öron öppna inför vad som händer där du bor. Här i västra länet ska du spana efter nästa spelning med den sant eklektiska (googla) orkestern Mashpriborintorg. Det är ett värdefullt tips, jag lovar.

skriver krönikor på Kulturen var fjärde vecka