Den 24 juni blir det tillåtet för kvinnor att köra bil i Saudiarabien. Vägen dit har varit lång och extra lång har den varit för uppmärksammade aktivisten Manal al-Sharif, som nu berättar sin historia i boken "Modet att köra". Hon har fängslats och tvingats lämna sitt land och leva separerad från sin son – allt en följd av att hon som kvinna har kört bil i Saudiarabien och att hon visat upp sin protest för omvärlden.

I boken banaliserar och förenklar Manal al-Sharif gärna sin handling. Hon ville ju bara köra bil! Det är väl inte så farligt? Syftet med det är tydligt, både inför läsaren och henne själv. Det ÄR banalt. Det ÄR enkelt. Det skadar ingen, det är inte ens olagligt. Det är bara inte tillåtet av hävd och tradition. Det saudiska samhället i stort, starka religiösa krafter och näthatare tycker förstås annorlunda. Manal al-Sharif får höra att en kvinna som kör bil öppnar dörrarna till helvetet. Osedlighet och prostitution kommer att öka våldsamt om kvinnor får köra bil, heter det.

"Modet att köra" är en bok om drivkraften bakom ett uppror, men den är också en uppväxtskildring. Manal al-Sharif beskriver en tuff barndom full av motsägelser. Det kan vara svårt att hänga med i den känslomässiga komplexiteten, när hon i ena stunden hyllar sin starka mamma för att hon låtit henne och systern utbilda sig, för att i nästa stund kalla hemmet otryggt och våldsamt.

Alla de regler som en flicka som nått puberteten måste följa skildras detaljerat och noga och samtidigt som hon ger en unik inblick i en saudisk flickas tillvaro kan man lätt fastna i ett distanserat förfasande över situationen i Saudiarabien, över hur flickor och kvinnor begränsas. Men bilden av barndomen ger förstås också en välkommen bakgrund till vad som komma skall.

Manal al-Sharif får nämligen jobb på ett stort företags dataavdelning och har man kommit så långt borde ju saken vara biff. Men det visar sig snabbt att samhället ger henne noll och inga förutsättningar för att faktiskt kunna utföra arbetet. Hon får ingen bostad. Hon får inte bo på hotell. Hon får inte åka företagets buss. Problemen hopar sig.

Men hennes drivkraft är okuvlig och Manal al-Sharif bor snart i ett eget radhus, tillsammans med sin lille son. Utan vare sig make eller förmyndare. Hon slutar täcka ansiktet och skaffar en bil, som hon har tillstånd att köra i företagets eget grindsamhälle.

Ju mer Manal al-Sharif tar för sig av friheten, desto tydligare ser hon orättvisorna. Mitt under den brinnande arabiska våren bestämmer hon sig. Hon ska köra bil – och det saudiska samhället ska se att inget kommer att hända när hon gör det. Inga portar till helvetet kommer att öppnas.

Berättelsen om hennes protest och den extra trygghet hon vann genom sociala medier – plötsligt såg hela världen hur hon blev behandlad – är minst sagt rafflande. Man hinner tänka på både mod, styrka och naivitet. Man får brottas med egna fördomar och tankar om uppror. Utsätter hon inte andra i sin närhet för väldigt stora risker? "Offrar" hon relationen med sin son för ett högre syfte? Måste det till att någon gör sådana stora personliga uppoffringar för att ett uppror ska uppstå?

Bilden av ett samhälle med en intrikat väv av regler, straff, undantag och genvägar fascinerar och upprör. Skildringen av det system av chaufförer som skjutsar saudiska kvinnor hit och dit, för att de inte får köra själva, visar hur livet påverkas av varje diskriminerande regel. Men under ytan bubblar förändringen, och inom kort tillåts alltså kvinnor köra bil i Saudiarabien. Det gör att det nu inte finns något land kvar i världen där kvinnor inte tillåts köra bil. Särskilda bilskolor för kvinnor har redan öppnat, och det finns kvinnor som planerar en framtid som taxichaufförer.

Men vägen framåt är förstås inte utan hinder. I slutet av maj greps sju kända kvinnorättsaktivister i Saudiarabien, kvinnor som bland annat deltagit i protesterna mot bilkörningsförbudet.

Manal al-Sharifs bok inger trots detta hopp och är dessutom en fin hyllning till en enskild människas kraft att förändra ­– både sin egen verklighet och andras. I början av sin resa mot att bli aktivist var Manal al-Sharif ensam med sina tankar, men ganska snart upptäcker hon att hon har mycket stöd, både utomlands men också bland kvinnor och män i sitt eget land. Och hon upptäcker också ­– den hårda vägen – att det knappast är så "bara" att köra bil.