Diplomaten Rolf Ekéus stod på många sätt i händelsernas centrum mellan de två Irakkrigen 1991 och 2003. Som chef för FN:s nedrustningsorgan UNSCOM skulle han avväpna en av sin tids brutalaste regim, Irak under Saddam Hussein.

Saddam hade sedan sitt maktövertagande hunnit med ett blodigt angreppskrig mot arvfienden Iran, blixtanfall och ockupation av grannen Kuwait och en fruktansvärd gasattack mot civila kurder i bland annat Halabdja.

Angreppet på Kuwait var ett så pass flagrant brott mot FN-stadgan att omvärlden måste ingripa. Irakierna kördes ut ur grannlandet på nolltid, men USA och koalitionen mot Irak valde att inte fortsätta fälttåget mot Bagdad utan lät Saddam sitta kvar. Kvar fanns då också de massförstörelsevapen, missiler och planer på kärnvapen som regimen förfogade över.

Uppgiften för UNSCOM var att hitta och förstöra alla befintliga kemiska, biologiska och nukleära vapen, samt att omintetgöra kapaciteten att tillverka sådana. Ingen hjälp fanns att förvänta sig från den motsträviga regimen i Bagdad. Ett potentiellt svårbemästrat dubbelkommando i kärnvapenfrågan fanns med FN:s eget fackorgan för atomenergifrågor IAEA, som delvis hade samma uppdrag som UNSCOM.

Hur lyckades man ändå hitta och oskadliggöra vapnen samt förmå irakierna att göra eftergifter?

En av hemligheterna är de egenskaper hos Ekéus som också avspeglar sig i hur boken är skriven: Metodiskt, noggrant och tålmodigt – men också med skärpa – tar Ekéus läsarna på en lång och intressant resa med massor av detaljer, men där målet ändå är klart. Att avväpna Irak.

Ekéus illustrerar vilka spelregler som gäller när man umgås med despotier. Hans medarbetare utsattes för såväl beskjutning som överfall och Ekéus själv fick lögner och halvsanningar presenterade av allsköns dignitärer.

Irak vägrade i det längsta att följa FN:s upprättade resolutioner, som i sin tur var en förutsättning för att lätta på sanktionerna. I första hand genom att helt stoppa inspektionerna, i andra hand genom att fördröja arbetet för att kunna gömma undan så mycket vapen som möjligt.

Utrikesminister Tariq Aziz, som Ekéus generöst kallar partner och motståndare, var en av de skickligare i att obstruera. Ibland klagade Aziz på rena formaliteter, som att vapeninspektörerna inte tillräckligt tydligt frågat efter vissa uppgifter.

Iraks praxis var att inte lämna ut ett jota mer än vad som specifikt efterfrågades av UNSCOM. Aziz kunde fräckt och tvärsäkert påstå att Irak helt saknade vapen på ett område, och när han blivit överbevisad av fakta fanns det alltid någon annan av Saddams underhuggare att skylla på. Till utrikesministerns knep hörde också mutförsök.

Den 19 augusti 1995 på kvällen kom ett flott erbjudande mittemellan två cigarrpuffar: ”Vi skulle kunna öppna ett konto i Schweiz för din räkning med ungefär 500 000 dollar”.

Ekéus svar blev: ”Det är inte så vi gör affärer i Sverige” varpå utrikesminister Aziz drog ett bloss till – och återvände sedan till agendan.

Ekéus tecknar skarpa personporträtt av de mest betydelsefulla gestalterna i händelseförloppet. Den stora detaljrikedomen ger forskare och specialintresserade mycket stoff för vidare studier.

Samtidigt är han tydlig i omdömena kring exempelvis olika amerikanska administrationer: George H W Bush sr och inte minst hans säkerhetspolitiska rådgivare, Brent Scowcroft, får väl godkänt för sin realpolitiska hantering av Irak 1990-1992.

Bill Clintons administration får lite sämre betyg. Här är det inte minst, den i diplomati mindre skickade, utrikesministern Madeleine Albright som kritiseras.

Sämst i klassen var ändå George W Bush’ administration. Den startade enligt Ekéus det andra Irakkriget mot bättre vetande. Ett krig som förvisso befriade folket från en eländig diktatur, men som också kastade in regionen i sekteristiskt våld och lade grunden till terrorgruppen IS.

En lärdom från boken är att metodiskt och långsiktigt organisationsbygge kan uträtta underverk, även om förutsättningarna är dåliga. För att lösa uppgiften i Irak krävdes både analytisk kapacitet, operativ förmåga och integritet.

En insikt är också hur viktigt det är att upprätthålla goda kontakter i olika läger och länder för att kunna lösa svåra frågor och hantera stötestenar. Ekéus bok visar också på vikten av det arbete som utförs i FN:s regi. En organisation som annars ofta får uppmärksamhet för sina misslyckanden.