Läsningen av Sundelins bok är till stora delar fängslande, men delvis lämnar han läsaren, och – tror jag – även sig själv med viss frustration.

Hans metod är öppen och han tar själv plats i texten. Han bjuder in till sökandet efter den på en gång mycket kände och samtidigt anonyme Sverker Åström, redovisar sina vedermödor och tankar på jakt efter den svåråtkomlige.

Sundelin är med andra ord är inte den allvetande författaren med total överblick som man oftast möter i biografier.

Tidigt lägger han ut ett par spår, som han följer i boken. Det handlar om de misstankar som under en period fanns om att Sverker Åström var värvad av Sovjetunionen.

Sundelin berättar om en rysk avhoppare som pekade ut en agent med täcknamnet ”Getingen”. Den som åsyftades var sannolikt Åström.

Han berättar också en kittlande historia om hur han för ett antal år sedan blev kontaktad av en ambassadör som uppmanade honom att skriva om Sverker Åström. Ambassadören antydde att här fanns skäl att gräva. Då kom det fel i tiden för Sundelin. När han nu är igång med projektet kontaktar han ambassadören, som dock inte längre alls är benägen att prata.

Sundelin kan också redogöra för uppgifter som verkar visa att Åström inte berättade allt om sina kontakter med den senare spiondömde Stig Wennerström. (Som Sundelin skrev boken ”Fallet Wennerström” om 1999.)

Han skriver rafflande om hur Säpo bedrev spaning mot Åström på 60-talet. Ett absolut topphemligt uppdrag förankrat på högsta politiska nivå.

Så småningom avskrevs misstankarna. Olof Palme bedömde dem uppenbarligen som irrelevanta och lät Åström gå vidare i karriären.

Allt detta är spännande. Problemet är att några slutsatser inte låter sig dras. Sundelin kan inte göra det, och än mindre läsaren. Man kan inte göra mycket annat än att som Sundelin konstatera att det är möjligt att det till synes mystiska i själva verket har helt naturliga förklaringar.

Även om känslan är att allt inte är sagt än.

Till saken hör att Säpos akter om Sverker Åström är hemligstämplade och har varit otillgängliga för Sundelin.

Ett annat kontroversiellt spår följer ett liknande mönster. Under 1930-talet var Sverker Åström medlem i den tyskvänliga Nationella studentklubben i Uppsala. Han studerade också i Kiel och München vid lärosäten som vid den tiden var starkt präglade av den tyska naziströrelsen.

Sundelin gräver djupt i källorna och tecknar en bild av hur miljön bör ha tett sig vid universiteten de åren. Beskrivningen är gedigen.

Men problemet blir detsamma. Vilka slutsatser ska man dra av det faktum att Sverker Åström fanns där, just då? Med säkerhet kan man inte säga mycket mer än just det att han var där.

Man kan också notera att han själv var tystlåten om den delen av sitt liv.

Men vad betyder det? Inget vet, och Sundelin stannar vid ganska allmänna resonemang och frågeställningar om huruvida ungdomsårens politiska irrfärder har någon större relevans när livet ska summeras.

Om ovanstående hör till de mer dolda sidorna av Sverker Åströms liv finns en rad historiska händelser och uppmärksammade skeenden där han var involverad på ett eller annat sätt. Sundelin ger fylliga skildringar av turerna kring Raoul Wallenbergs försvinnande 1945, liksom av händelserna 1952 med den försvunna DC3:an och det nedskjutna Catalinaplanet.

Han skriver om flygkraschen där Dag Hammarskjöld dog 1961 och dess efterspel.

Det blir en historieskrivning jag läser med intresse. Fast Sverker Åström är ofta perifer i skildringen. Snarare tecknar Sundelin en tid och specifika händelser, än en person.

När Åström väl dyker upp är det som den som lyckas hitta en formulering som kan gjuta olja på vågorna i de politiskt högkänsliga ärendena.

Faktiskt har han till slut också en roll i Palmeutredningen, åtminstone i de halvt inofficiella socialdemokratiskt präglade grupperingarna som tog sig för att hitta mördaren.

En lite förvånande sak är att det som redan på andra sidan sägs vara Åströms största internationella insats – initierandet av FN:s miljöarbete – sedan faller bort helt ur fortsättningen.

Det bör också påpekas att den som söker privatpersonen Sverker Åström hittar här i stort sett ingenting.

Vilket, kan man med fog misstänka, är precis så som han ville ha det.