Är Donald Trump riktigt klok?

Naomi Klein skulle svara ja på den frågan. Hon ser metod i Trumps skenbara galenskap.

Efter hans vinst i valet och hans maktövertagande har hon i rask takt skrivit en bok om fenomenet Trump. En stridsskrift är det närmast, driven av vrede och oro. På gott och ont, den är lättillgänglig men ibland lite slängig i stilen.

I hennes ögon är saken klar. Vad det handlar om är ett maktövertagande där de stora bolagen och de extremt rika i USA har intagit de positioner de länge har siktat mot. Omvägarna via politiker är undanröjda och de är redo att genomdriva sin agenda. Målet är en långt driven nyliberalism: nedmonterad välfärd, minimala skatter (främst för de redan rika), stark polis och militär, fritt spelrum för storföretagen, ingen miljöhänsyn, krossad arbetsrätt.

Naomi Klein ser Donald Trump som en produkt av en samhällsutveckling som pågått länge; han är den råa kapitalismen personifierad. Att betrakta honom som en anomali leder fel, menar hon.

I dokusåpan ”The Apprentice” skapade han bilden av sig själv som den stormrika bossen som gör som han vill i kraft av just rikedom. En bild han sedan på alla sätt har försökt stärka.

Varumärket Trump och personen Trump är samma sak, skriver Klein, och knyter an till sin tidigare bok ”No logo”, som handlar om just varumärken.

Han lever i en dokusåpavärld där att synas är allt som betyder något. Med presidentposten har han fått största tänkbara exponering. Men här finns också en svag punkt. Sådant som riskerar att sticka hål på hans image gör honom frustrerad. Hon nämner de återkommande skämten om ”president Bannon” och förutser träffsäkert nog den tidigare chefsstrategens avskedande.

Annars skriver hon inget om Trump som person utifrån ett biografiskt eller psykologiskt synsätt.

Frågan om huruvida han kan tvingas bort från presidentposten blir enligt Kleins synsätt oviktig. Kanske vore det värre. Personer som kan vara mer effektiva står redo att ta över.

De återkommande kriserna, utspelen, hela kaoset som Vita huset skapar menar Klein fyller en funktion.

Det är just genom en ständig känsla av kris – och ännu hellre chock – som regimen kan genomdriva det man föresatt sig, utan att någon förmår att reagera. Mekanismer som Klein beskrev i boken ”Chockdoktrinen”.

En kris kan komma överraskande – en stor terrorattack till exempel. Den kan skapas, med krig som det uppenbara exemplet. Då kommer samhällets motståndskraft att prövas som hårdast.

Man behöver inte vara alltför konspiratoriskt lagd för att rysa när hon skissar på ett scenario med krig i Mellanöstern, vilket leder till kraftigt höjda oljepriser, med miljardvinster till utrikesminister Tillersons gamla bolag Exxon Mobil, en pånyttfödd storsatsning på oljeutvinning – och en nådastöt för klimatet.

I grunden förefaller hennes beskrivning av Trump-administrationen trovärdig, även om det som vanlig nyhetskonsument är svårt att bli helt övertygad om att personerna i Vita huset är en fullt så homogen skara. Det ter sig lite väl rörigt internt.

Sedan finns frågor jag gärna hade läst mer om. Framför allt undrar jag hur detta kunde ske. Tjugofem procent av röstberättigade amerikaner gav Trump sitt stöd.

Hur var det möjligt att denna vulgära miljardär – en uppenbar rasist, sexist och elitist – kunde framställa sig som en man för vanliga arbetare? Klein säger ganska lite om det. Hon har inte de analytiska ambitionerna den här gången.

Men hennes bok är ändå ett bra bidrag till förståelsen av USA:s nya ledning.