Maciej Zaremba öppnar familjealbumet och bjuder på en enastående berättelse. Pappan var en framstående psykiater i Polen, med humana idéer som bröt skarpt mot den tidens syn på psykisk sjukdom. Han var ett högt aktat namn – tills han 1957 föll i onåd hos den kommunistiska diktaturen och förlorade allt.

Faderns livshistoria är högintressant på såväl det yrkesmässiga som det privata planet. Under andra världskriget hamnade han i ett tyskt fångläger, ett så kallat Oflag, där tillfångatagna officerare placerades, övervakade av tyska adelsmän. Lägren präglades av en överraskande välvilja gentemot fångarna, som på det hela taget levde ett gott liv. Inte ens rymningsförsök bestraffades med något större allvar. Fångvaktarna tycks till och med ha obstruerat SS order om hårdare tag.

I lägren rådde en moral och ett regelverk som gick tillbaka på gamla ideal om ömsesidig respekt officerare emellan. Alltså just sådana krigets lagar som i övrigt var fullständigt upplösta.

Faderns liv hade räckt till en bok i sig. Men det märkliga är att det hade moderns också. För medan han sitter relativt välmående i fånglägret är hon på ständig flykt, i det normlösa tillståndets fasor. Som jude har hon att hålla sig undan från inte minst de egna polska landsmännen och alla som kan tänkas ange henne. Hon möter förvisso också hjältemodiga medmänniskor.

Miraklet är dubbelt. De båda klarar sig, och det är först efter kriget de möts.

Och så då Maciej Zaremba själv, född 1951 och uppvuxen i det kommunistiska Polen, som kommer till Sverige som flykting 1969. Strax innan har han fått veta det som hittills hållits hemligt, nämligen att hans mor är judinna. Antisemitismen i Polen har gjort livet omöjligt för familjen. Zaremba gräver djupt i judehatets historia – det är ohyggligt.

Stoffet är nästan överväldigande. Och då har jag ändå inte nämnt mer perifera saker som hur den unge Maciej lurar in sig på en bisarr presskonferens med Rolling Stones i Warszawa 1967 – en av många fantastiska ögonblicksbilder från livet bakom järnridån.

Men stoffet är ju inte allt. Utan vad som gör texten så drabbande är Zarembas förmåga att gjuta liv i det han funnit i källorna. När han avtäcker familjens hemligheter låter han läsaren vara tätt inpå. Boken är ogarderat personlig samtidigt som den pekar ut mot 1900-talets stora historiska skeenden. Ständigt levande talar den lika starkt till hjärtat som till hjärnan.