Rachel Cusks ”Transit” är fortsättningen på hennes internationellt hyllade romantrilogi vars första del ”Konturer” utkom på svenska i våras. Båda kan läsas som fristående romaner, samtidigt som de binds samman av såväl huvudpersonen som kompositionen. I ”Transit” fortsätter Cusk att på olika plan utforska berättandets gränser. Huvudpersonen och berättarjaget Faye, författare och frånskild mamma till två pojkar, är nu nyinflyttad i London där hon har följt en författarkollegas råd att det är ”bättre att köpa ett dåligt hus på en bra adress än ett bra hus på en dålig adress”. Resultatet är en våning i kraftigt behov av renovering.

Fayes bekymmer med huset, hennes vagt antydda känsla av rotlöshet och hennes tillfälliga separation från sönerna löper som en röd tråd genom romanen. Ändå förblir hon själv endast vagt skisserad; så vitt jag kan se nämns hon endast en gång vid namn. En författarträff, en kurs i kreativt skrivande, några telefonsamtal med sönerna, en pojkvän från förr och några män som vill knyta bekantskap är allt som vi ska få veta om Faye, men märkligt nog räcker det för att hon genast ska fånga läsarens sympati. Detaljerna ur hennes eget liv skymtar fram i mellanrummen mellan alla de berättelser som hon ständigt tycks sätta igång i sina möten med andra. Eller också är det precis det som är Fayes liv: att få personerna hon träffar att öppna sig och berätta om sig själva.

Det är nämligen ingen slump att författaren Faye även är en oförtröttlig åhörare; i ”Transit” är berättandets konst lika viktig som konsten att lyssna. Cusk påminner oss om att varje historia kräver sin mottagare och tar oss därmed tillbaka till berättandets rötter, till dess äldsta muntliga fas som i övrigt länge var kvinnors domän och som också gav en känsla av samhörighet.

Genom att bygga upp en berättelse av berättelser återuppväcker hon också den klass iska berättartradition som har sina rötter i Boccaccios ”Decamerone”, eller om man så vill i Margareta av Navarras ”Heptameron”, och som senare kom att vidareutvecklas av bland annat Mary Shelley, Carl Jonas Love Almqvist och Henry James. Hos Cusk blir resultatet en mästerligt komponerad psykologisk roman om och för vår egen tid, där enskilda historier blir till små existentiella berättelser som avlöser varandra, här inramade av huvudpersonens liv. Den berättarteknik som vi tidigare mötte i hennes ”Stunder av lycka” renodlas till perfektion i såväl ”Konturer” som ”Transit”.

Den forne pojkvännen Gerard får under ett oväntat återseende i London berätta om sitt liv efter Faye, något som också återuppväcker hennes egna minnen av deras tid tillsammans. Hennes frisör berättar om sin väg till balans och lycka i livet och en student vid namn Jane som söker handledning avslöjar hur hon har projicerat sina barndomsminnen på en känd amerikansk konstnärs liv. Mitt bland övertäckta möbler, målarfärg och utrivna väggar får Faye också höra den polske hantverkaren Pawels historia om hur en familjekonflikt har fått honom att lämna sitt nybyggda hus och sitt arbete i faderns firma till förmån för en osäker tillvaro i Storbritannien. De två författare som Faye framträder tillsammans med på en författarkväll berättar egentligen mer om sig själva än om sitt skrivande. Och detta är bara några exempel på alla dessa historier som rymmer allt mellan himmel och jord när det kommer till människors drömmar, sorger och tillkortakommanden.

Av brittiska och amerikanska kritiker har Cusk redan hyllats för att hon i sin romansvit rör sig mellan fiktion och självbiografi, något som har fått många att jämföra hennes berättarteknik med W.G. Sebalds. Själv är jag mest förtjust i romanens ytterst fängslande och brokiga persongalleri. Trots att alla dessa gestalter liksom Fayes snarare är skisser än färdiga porträtt är de övertygande och levande. Mycket av detta tack vare den lågmälda men ytterst precisa stil som Cusk har gjort till sitt kännemärke. Här finns en omsorg om detaljer som bidrar till att framhäva både det vanliga och det unika i varje historia som berättas. Rebecca Alsbergs översättning är varsam och präglad av samma precision som originalet, vilket torde ha varit en utmaning med tanke på hur minutiöst Cusk arbetar med språket och på den tyngd som hon lägger i varje till synes enkel formulering. Jag längtar redan till ”Kudos”, trilogins sista del, den dag den når oss i svensk språkdräkt.