På många ställen i Marceline Loridan-Ivens bok vill och måste man stanna upp. Som här: Femton år gammal har hon gripits i Frankrike och ska snart deporteras, vart vet hon inte. En medfånge och motståndsman frågar henne varför inte hon också är kommunist.

Hon svarar: ”Därför att jag inte tycker om folket, det är folket som genomför pogromer.”

Den obetvingliga kraften i Loridan-Ivens berättelse kommer ur denna totala illusionslöshet. Hon har genomlevt det värsta och skriver en text fri från varje försök till försköning. Det så vanliga utropet om ”aldrig mer” inför Förintelsen vore här otänkbart.

Sanningen alltså: 76 500 franska judar skickades till Auschwitz-Birkenau, skriver hon. 2 500 kom tillbaka. När hon skriver boken 86 år gammal är hon en av 160 som ännu lever.

Hon fördes iväg 1944 tillsammans med sin far, de kom att hamna i varsin del av lägerkomplexet. Han sade till henne: ”Du kommer kanske att komma tillbaka, du är ju ung, jag kommer inte att göra det.”

Så blev det, och de orden fäller sin skugga över hela den här boken, som är ett långt brev riktat till ett du, fadern.

Vid ett tillfälle lyckades han smuggla ett brev till henne inne i lägret. Det började med ”Min kära lilla dotter” och slutade med faderns namn. Vad som stod däremellan minns hon inte. Antagligen var de mänskliga orden om kärlek och hopp alltför omöjliga att bära med sig i lägret, tänker hon nu. Hon läste dem, och lät dem för alltid försvinna.

Två syskon till Marceline som undkom att skickas iväg tog så småningom livet av sig.

Själv var hon alltså fortfarande bara tonåring när hon kom tillbaka hem. Hon kom senare att leva ett aktivt, engagerat liv, med ett hopp om att världen är möjlig att förändra. Ändå skriver hon på de sista gripande sidorna att hon inte är säker på att det var någon mening med att komma tillbaka. Kanske var det värt det, men hon vet inte.

På senare tid har hennes oro växt. Extremister av olika slag vinner mark. Antisemitismen är evig och återkommer alltid, skriver hon. Det är bara skillnader i styrka mellan tidsepoker. Det är ett budskap bortom all argumentation, isande och uppfordrande.

Ja, det här är självklart och på riktigt vad man brukar kalla en viktig bok.

Till det yttre är den anspråkslös, blott drygt hundra sidor, liten och nätt till formatet, enkel i språket.

Men mellan pärmarna vilar hela tyngden av ett människoliv.