Det är lika bra att ta slutklämmen direkt: Det här är en fantastisk roman. Så flyhänt skriven och med stor känsla och total närvaro men ändå befriande osentimental. Den kom ut första gången 1984, antagligen lagom långt efter det omskakande året 1968 för att ge den distans som behövs.

Märk väl, Åsa Moberg är visserligen född 1947 och jobbade verkligen på klädmärket Mah-Jong (här lätt förklätt till Lao-Tse), precis som bokens huvudperson Nina Broman, men det här är ingen självbiografi som hennes senaste (också utmärkta) bok ”Livet” (2017).

Nej, nu är det roman, den tredje delen i en trilogi om Nina Broman, som lämnar sin ”småborgerliga” uppväxtfamilj och ger sig ut i den stormande ungdomsvärlden.

Artikelbild

| Åsa Moberg var själv aldrig med i någon FNL-grupp, berättar hon i bokens efterord. Hon stod bredvid för att kunna rapportera obundet om händelserna som skakade världen.

Det var en tid när allt skulle bort – kapitalismen och USA-imperialismen förstås. Men också trista saker som att om man är ihop med någon, så ligger man inte med andra. Gamla material som bomull och linne. Riksdag. Familj. Bort, bort, bort!

Åsa Moberg kastar in oss i centrifugen där studenter demonstrerar i Paris, Tokyo och Stockholm. Kårhuset ockuperas, revolt är ordet för dagen. Mot vad? Egentligen? Ja, grunden är Vietnamkriget och USA:s bombningar. Från engagemang i den lokala FNL-gruppen (till stöd för Sydvietnam) var steget inte långt till kommunistgrupperingar och revolutionsdrömmar.

Många (mest unga män) växte sig storvulna i sin ungdomliga rättrådighet. De visst f-n i mig bäst jämt, och var liksom utan nåd i sin syn på världen, det minns jag själv mycket starkt, även om jag är lite yngre än Åsa Moberg.

Men författaren är motsatsen till storvulen, hon skriver konkret, nära, mänskligt. Vi följer den unga Nina och de tre formgivarna på Lao-Tse, vi är med under ockupationen av Kårhuset och flyr från de hårdföra polisernas batonger vid demonstrationer. Vi dricker kaffe och diskuterar, vi träffar killar. Här är det kvinnorna, eller tjejerna, vi hänger med. Och allt känns helt autentiskt. Både sexscenerna (finns det nåt svårare?) och den förskräckande sjukhusscenen, där en stackars salsgranne till Nina blir utskälld och mer eller mindre plågad för att hon behöver en abort.

Den äldre kvinnan, Siri Holm, är en feminist från en tidigare generation som ger en extra dimension åt berättelsen. Möjligen känns just det en aning konstruerat, men nej, okej, Siri Holm fördjupar mest historieskrivningen.

Åsa Moberg skildrar 1968 med dess vackra charm – och förskräckande avigsidor. Här finns den ungdomliga entusiasmen, hoppfullheten och solidariteten. Sen kommer våldsromantiken och dogmatismen, Dag Myrenberg (ja, Jan Myrdal alltså) håller långa, mästrande tal och Nina ryser åt det villkorslösa jublet och tycker att han påminner om Hitler i journalfilmerna. ”Tänk om han aldrig ställde en vanlig fråga, aldrig lyssnade på ett vanligt svar?”, tänker hon.

Klädfirman Lao-Tse krockar hårt med verkligheten – de är ju emot kapitalism, reklam, försäljning. Men hotas ständigt av konkurs så ägarna bjuder gärna på kaffe när en slick amerikan besöker dem och ett stort kontrakt vankas i USA. USA! Hatlandet nummer ett. Sälja kläder till mördare! Hur det blir med det får vi aldrig veta, men dilemmat är talande.

Ja, ”Snart är det 1968” är en fantastisk roman. Och en historieanalys som slår allt jag läst om den här tiden. Tack och lov är vi inte kvar där, tänker jag när jag läst ut den.