I sin nya roman ”De dubbelt så bra” ser Bengt Ohlsson världen från de föraktades sida i en tid av stark polarisering. Två tonårspojkar är hans språkrör. Det är 1918. I Finland pågår inbördeskriget mellan vita och röda. I Sverige står strejkbrytare mot fackföreningsrörelse och homosexualitet är ett stigmatiserande brott.

Skotten i Ådalen väntar, men om det har 14-årige Arvid och 17-årige Ragnar, bokens två huvudpersoner, ingen aning. Inte ens när de på bokens sista sidor som vuxna män av ödet har fösts rakt in i den majdag 1931, då man sköt mot svenska arbetare, fattar de något.

Arvid och Ragnar kommer till tals växelvis. De berättar i jagform om sina liv och sina tankar. Språket är enkelt och rakt på sak, som alltid när det gäller Bengt Ohlsson. Snabbt intresserar man sig man för dessa två ensamma pojkar som i varandra hittar någon att älska. Deras dröm är liten, kan det tyckas. Bespottade men ändå renhjärtade hoppas de på en plats där de fredade kan få leva sina liv.

Med häftigt engagemang går de in för sina uppgifter, Arvid för att jobba och skydda sin snälle men föraktade far, Ragnar för att hjälpa broderfolket Finland. Det är bara det, att de båda valt fel sida, strejkbrytarnas, respektive de vitas i Finland. Och dessutom skälls de som homofiler, det mest föraktade av allt. Länge kan de inte vistas på en plats innan hatet och hånet når dem.

Bengt Ohlsson är suverän på att vardagligt och stillsamt lotsa läsaren in mot det fundamentala: Vad innebär det att slåss för ”den goda saken”? Det anser ju alla att de gör. Vad är kärlek? Är det att kunna ge upp den älskade eller att hänga fast vid honom? Hur lång tid tar det innan individens mänskliga drag fräts ner där krig och våld råder?

Svaren är inbyggda i berättelsen. Kärleken mellan Arvid och Ragnar börjar i ett sjukrum, sedan en timmerstock skadat Arvid vid det hygge där han och fadern arbetar. Rummet ägs av Ragnars mor, sjuksköterskan Karin. Där får båda pojkarna för första gången en vän att anförtro sig åt. En dag upptäcker de varandras kroppar. Sen skiljs de åt, sedan Karin begripit att de legat i varandras famn.

Åratal senare, när de hamnar i kravallerna som leder fram till Ådalsdramat, skiljs de återigen åt. Bådas enda fråga är: Var är han? Var är han?

Då är Ragnar döv. Det blev han när han hjälpte till att avfyra en kulspruta mot fienden. Talande beskriver Bengt Ohlsson hans och kamratens glädjerus när de såg skotten träffa. Talande beskriver han också hur dödandet kommer att förfölja Ragnar och hur dövheten kommer att påverka hans liv.

Det finns något gammaldags över själva uppläggningen av romanen som väl svarar mot den svunna tid den behandlar.

Arvid och hans lillasyster bor på en gård hos en farbror när boken börjar. Hans mor har nyss dött. Hans far har vandrat norrut för att söka skogshuggarjobb åt dem. Hur farbrodern förgår sig mot honom, hur han hör en ton av hån när farbrodern och fastern talar om fadern och hur han älskar den där lilla systern, som han kommer att berövas, beskriver Bengt Ohlsson enkelt, enkelt men med hullingar som fäster hos läsaren. Detsamma gäller beskrivningen av den begåvade men udda Ragnar, som i väntan på att gå ut som frivillig i Finland drillar tolvåringar utrustade med trägevär.

”De dubbelt så bra” handlar alltså om en infekterad tidsepok. Men ännu mer handlar den om ensamhet och kärlek och om det tveeggade hos krafterna bakom människans handlande.