Malte Persson har sedan debuten 2002 fått en mängd priser för sitt författarskap. Han är även översättare och kritiker i Expressen. Den nya diktsamlingen ”Till dikten” kan läsas som ett försvarstal för dikten i ett samhälle och en tid som inte bryr sig värst mycket om poesi. Det är ett på en gång lekfullt humoristiskt och allvarlig tal riktat till svenska folket eller snarare den pyttelilla skara av svenskar som plockar upp en diktbok och börjar läsa. Ännu mindre blir skaran om det handlar om metapoesi, det vill säga dikt om dikt.

Den som tar upp ”Till dikten” får sig till livs pustlustiga reflexioner över smått och stort. Persson vill vara folklig och visa att poesi minsann inte är svår. Nä (ett favoritord), dikt är skoj, så jädra skoj så man skrattar på sig. Ibland känns ”Till dikten” som ett led i Kulturrådets kampanj för läsfrämjande för vuxna. Men som tur är har boken också sina kvalitéer.

Malte Persson frossar i ordlekar och ramsor i sin nya bok. Dikten är dittan och dattan och allt där emellan. Det låter som Hans Alfredssons monolog om prästen Jansson (minns någon den?) som i sin predikan liknade livet vid än det ena, än det andra. Detta slags hurtfriska humor gör mig bara sur och uttråkad. Men en prosadikt om boken får mig på gott humör igen. Boken är en masochist som gärna vill bli bunden. Den har hundöron, men skäller sällan.

Poesin är ett sätt att förhålla sig till samhället och existensen som är den obotfärdige fritänkarens eller rebellens. Fantasin både fullbordar och underminerar den så kallade verkligheten. Därför hyllar Malte Persson dikten i sin nya bok, väl medveten om att ingen bryr sig om fantasi eller dikt i en värld styrd av hårddata. Dikten är utopin om ”livet utan skiljetecken”. Samtidigt som den är livet en vanlig torsdag i Köpenhamn.

Förebilden för ”Till dikten” verkar vara John Ashbery och hans pratpoesi. Det är svårt att låta sig inspireras av Ashbery och Malte Persson lyckas inte riktigt. Frågan är varför han överhuvudtaget vill skriva pratpoesi när den för länge sedan är passé. Ja, det är en gåta men även gåtor har sina svar. Persson ger ett svar när han säger att skönheten inte klarar sig utan humor. Det innebär ett dubbelt seende, ett dubbelt medvetande som är diktens sätt att överleva i okonstens tid.

”Och, ändå, poesin” är titeln på slutdikten i Malte Perssons nya bok. Ja, poesin fortsätter att leva trots dess påstådda död och marginalisering i dagens samhälle. Leve dikten!