Akademiledamoten som under de senaste månaderna hamnat i centrum för de skandaler som fått Svenska Akademien att svaja rejält ger inga intervjuer i samband med utgivningen av sin nya diktsamling.

Det har under hela den här tiden varit tyst från Katarina Frostenson. Men den som tror sig få någon slags kommentar genom att läsa ”Sju grenar” tror sig fel. Även om boken inleds med en kort dikt där det står ”bladet bortryckt från din mun”.

"Sju grenar" påminner något om Frostensons förra diktsamling ”Sånger och formler” från 2015, som hon tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för året därpå. De är båda skrivna på ett för Frostensons poesi ovanligt rakt och prosaiskt språk.

I ”Sånger och formler” tog förlusten av en moder upp syret, gjorde himlen hög. Vem kan glömma raden ”Att gå ut i världen utan en mor i den”? En mor skymtar förbi även i nya boken – ”som varelse var jag av en annan art än min mor/ det avståndet gav mig mitt språk” – men inte med samma akuta smärta. Här är det i stället släkten som står i fokus. Titeln påminner om grenar på ett släktträd men boken är också uppdelad i sju kapitel, sju grenar ut från bokens rygg.

Något annat som känns igen från förra diktsamlingen är styckena som handlar om avfall och sophantering. Främst handlar det om jagets egna sopor men också om att jaget i båda böckerna betraktar personer som arbetar med eller gräver i skräpet: ”Sophämtaren räckte en säck till den samlande (…) jag följer efter (…) svartklon hittar metall/ tar den/ och lyfter en tillknycklad silversak högt i skyn/ han ser sig om, söker/ med jaktblick”. I ”Sånger och formler” är det i stället en ”mörk prinsessa” som rotar i soporna med en hand som är "en sjöstjärna i luften”.

Jag förstår inte den här blicken. Den privilegierades behov av att dikta om andras misär och dessutom ge den ett skimmer är inte bara osmakligt, det är också ganska ointressant som litteratur. Jag tycker inte om det.

Jagets egen smärta rör sig mycket kring skrivandet: ”den värken som inte går över/ att tvingas välja bland orden.” Medveten om att det är någon med 17 diktsamlingar bakom sig som skriver är det både lätt och svårt att ta det på allvar. När det i stället står ”Det gör ont att det inte gör ont” känns det hårdare, där har vi det!

Ett mantra i boken är ”världen är här hela tiden”, den upprepningen förstärker känslan av avstånd, det avstånd som jag upplever finns mellan diktjaget och världen. När jaget i början av boken flanerar står det ”bilradion skruvas upp” och jag hajar plötsligt till. Jag trodde att det stod ”skruvar upp bilradion”, trodde att det var jaget som gjorde något, men det är bara en bil som kör förbi, avlägsen också den.

Det är samtidigt en bok om att åldras. En väninna har drabbats av demens: ”hon skingras.” Eller det här: ”eviga känslan av leda/ världen är gammal och blicken släckt/ eller/ det är kanske bara/ jag som är gammal.”

Nu blir det poesireklampaus: den som vill läsa en bok om åldrande får inte missa Gloria Gervitz ”Migrationer”. Slut på reklamen.

Inte sällan refererar Katarina Frostenson i den nya boken precis som i tidigare verk till ramsor och visor och en och annan lustighet får också plats, men personligen längtar jag tillbaka till de tidigare och mer strängt hållna verken.

Jag kommer att tänka på en enkel och vacker rad ur "Joner" från 1991: "Det blåser över sakerna. Världen."